loggo_lindyoga150719_NYphone

2019 > 04

Åh, typiskt jag har fått hål i min socka. Det är inte så farligt när jag har skor på mig. Då ser jag det inte och ingen annan heller men när jag går utan skor syns det, hålet. Det kanske blir större? Åh, fult är det. Varför ska det gå hål i socken? Dåligt fabrikat så klart? Eller är det jag som aldrig klipper tånaglarna i tid? Hålet irriterar mig. Måste laga eller slänga strumpan. Tänk om någon ser att jag går omkring med trasiga strumpor på fötterna, vad ska det tro om mig? Att jag inte har råd att ha hela strumpor på fötterna, att jag inte tjänar tillräckligt med pengar, eller att jag är slarvig och inte tillräckligt uppmärksam? Tänk vad de ser ner på mig med trasiga sockar. Ja, tanken får hela mig att känna mig trasig, ja nästan helt värdelös. Jag är ingen ordentlig människa, ingen hel person, en knäppgök som inte har koll.
 
Så kan det hålla på därinne, i mitt eget hjärnkontor, tankarna dansar tango, en destruktiv dans om jag inte är observant. Vill det sig illa kan jag till och med köpa allt som sägs däruppe på loftet och det blir som en melodi jag går runt och nynnar på jämt. En melodi som tenderar att etsa sig fast och tillslut bli som en trasig gammal skiva satt på repeat. Vill jag verkligen gå runt som en gammal skiva från förr? Nej. Då så, då får jag ta och rycka upp mig. Vart går mitt fokus? Till hålet i sockan eller till strumpan som faktiskt är ganska hel ändå. Det vi fokuserar på tenderar att växa, stort som smått, ljust som mörkt. Innan vi vet ordet av kan vi åka ner i diket.  MEN handlar vi rätt, fokuserar vi på rätt saker, väljer att styra vår uppmärksamhet på positiva upplevelser så kan vi nå högre höjder, vips så har vi istället fått en helt annan utsikt och kan njuta av den. Det är lätt att åka ner i diket av till exempel minnen som bubblar upp, en gammal historia från barnsben som gör sig påmind eller konflikt som uppstår då vi är i obalans. Men är vi uppmärksamma på hur ”självsnacket” går kan vi styra om och röra oss mot ett nytt resultat. Tränar vi oss att se oss själva göra mål eller att stå med segerpokalen i hand så kommer det förr eller senare bli så. Det är en garanti. Precis som att bygga upp muskler, lite övning då och då ger resultat.
 
Så du kan alltså bestämma dig för vad du väljer att fokusera på. Det du fokuserar på kommer att växa;
 
Mer glädje
Mer kärlek
Pengar på kontot
Goda relationer
En hälsosam kropp
Grön livsstil
Lugn och ro
Mer frihet
 
Det kommer växa…
 
Odla och du ska se!

Kram  

Läs hela inlägget »

Vem kan segla för utan vind, vem kan ro utan åror, vem kan skiljas från vännen sin, utan att fälla tårar?
 
Tårarna strömmar nerför kinderna och dem får göra det. Jag kan inte bestämma mig för om det gör ont eller om det bara är skönt. Mitt sinne låter mig gråta en stund men sedan försöker någon släcka branden genom att säga att det går över, det är ingen idé att gråta mer. Hela kroppen vill dock gråta mera. Det är som den högsta flodvågen har väntat på att få komma ut men det hårda skalet vill inte krossas. Ensam är stark har de sagt och då är det så…Eller kanske inte alls? Kanske är vi så mycket starkare när vi visar oss svaga för varandra och tillåter oss att få leva i sårbarhetens land ett tag utan att förvänta oss att det snabbt ska vara över. Det där svåra i livet som ingen vill låtsas om. Allt är ju så fantastiskt bra, åtminstone enligt alla sociala medier. Och så står det ju bröd och smör på bordet, det finns vänner om hörnet och en familj under samma tak. Vad är det för fel på mig? Inget krig i landet och trygga nätverk för att skydda mig för att falla men ändå gör det ont. Själen skriker på hjälp, rädda mig innan jag drunknar. Hur ska det gå? ”Huret” ekar i huvudet och brottningsmatchen med framtiden är ett faktum. Någon har tagit ett strypgrepp om hjärnan eller är det om hjärtat, jag vet inte, jag känner inte, eller jo, jag vet ju egentligen men jag känner ingenting, eller jo klart jag känner något men inte tillräckligt. Vattnet stiger och jag kommer ingenstans, inga åror att ro med. Det är så otroligt mörkt. Var det verkligen meningen att livet skulle bli så här? Eller finns det en mening med det svåra? Varför är det så svårt att stanna i mörkret? Jag sväljer, äter något gott och sköljer ner med något starkare. Snart är det över, snart är det mörka molnen förbi, eller???
 
Ingenting händer. Det går en lång stund. 
 
När jag vaknar är huvudvärken kvar, värk av tårarna som kramades ut ur mitt hjärta men också av tårar som inte fick komma fram. Orkar inte gråta för mycket, det tar sådan kraft.
 
Hur länge ska det hålla på? Hur länge ska jag behöva sitta i båten utan åror? För alltid?
 
Då ser jag ett litet ljussken på havets mörka vågor. En strimma ljus, en gnutta hopp. En röst som säger det finns inga åror, du får acceptera det. Jag sänker min haka och blir förlägen på nytt men så säger också rösten. Det finns fiskar i havet…de är små men många. Tack vare dina tårar har de fått ett hav att simma i och deras glädje vet inga gränser. De sjunger i sitt rätta element och de uppskattar din hjälp. Utan din vetskap vandrade de länge på torra land med ledsna hjärtan men nu har de hittat hem. De vill tacka dig för hjälpen genom att föra dig framåt. När du slappnar av i det som är så lägger de märke till dina kärleksfulla vibrationer. Med sin gemensamma kraft kommer de ta dig till den andra sidan. Till en sandstrand som är vitare en ren gås. Varmare än dina mjukaste sockar, skönare än livets alla bästa stunder tillsammans. Du anar inte hur nära den stranden du faktiskt är. Så varför inte börja fira redan nu…
 
Glad påsk älskade barn!

HAPPY FOREVER IS A TRUE STATE OF BEING

Boktips! Varför inte ge bort en bok i påskpresent. "Yoga, Jesus och jag" är en fin gåva till dig eller en vän. 

Läs hela inlägget »

Följ bloggen

Här kommer jag att publicera nyheter och annat som har med Lindyogas värld att göra. Följ mig gärna ... Tips på bloggläsare är apparna Feedly och Bloglovin.

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Arkiv

Etiketter