loggo_lindyoga150719_NYphone

2019

Vi krälar med våra små ben på golvet och letar mat och lycka. Vi ser inte så bra men vi förstår inte att vi blundar samtidigt som vi letar. Det går jävligt trögt men vi ifrågasätter inte ens vårt sätt att agera, vi knogar på, dag in och dag ut. Fan, vad skönt det är fredag, då kan vi ligga i soffan på rygg en stund och chilla innan slitet börjar på måndag igen. Aldrig färdiga med jobbet. Det tycks bara bli mer och mer. Hur många strån till stacken ska man behöva dra?? Det märks ju knappt.
Min insats, så liten men den känns så himla stor. Suck. Vad är det där? En av kusinerna står på bakbenen och tittar upp, vilken jubelidiot!! Vad håller han på med, akrobatik? Han måste ha blivit galen. Han blir ju inte starkare direkt av att gå på bakbenen och bära strån…eller?
 
Är det inte dags att byta strategi? När du höjer blicken finns det en chans att du ser längre, att du inser att taket inte är så lågt som du kanske går runt och tror. Du har ruskigt mycket mer kraft i dina bakben än du inbillat dig. Oj, vilken seger! När du märker att du KAN mer än du tror. Men du måste våga prova, våga pröva dig fram. Pröva något helt nytt. Något som du aldrig gjort förut. Då händer det. Du inser att det går och det ger dig kraft att fortsätta på den vägen. Inspirationen har du funnit i dig själv, därinne har det tänts ett ljus. I det mörka rummet lyser nu en fackla och den slocknar aldrig. Din förmåga att övervinna vad som helst är oändlig. Palatset du bor i är större än du kan uppfatta. Värt att sträcka på sig och se dig om. Vad kan du göra för att öppna ögonen och se dig omkring?
 
 
Du är ingen myra – du är mästaren – du är inte fången – du är fri!


WITH POWER!!

Läs hela inlägget »

Åh, typiskt jag har fått hål i min socka. Det är inte så farligt när jag har skor på mig. Då ser jag det inte och ingen annan heller men när jag går utan skor syns det, hålet. Det kanske blir större? Åh, fult är det. Varför ska det gå hål i socken? Dåligt fabrikat så klart? Eller är det jag som aldrig klipper tånaglarna i tid? Hålet irriterar mig. Måste laga eller slänga strumpan. Tänk om någon ser att jag går omkring med trasiga strumpor på fötterna, vad ska det tro om mig? Att jag inte har råd att ha hela strumpor på fötterna, att jag inte tjänar tillräckligt med pengar, eller att jag är slarvig och inte tillräckligt uppmärksam? Tänk vad de ser ner på mig med trasiga sockar. Ja, tanken får hela mig att känna mig trasig, ja nästan helt värdelös. Jag är ingen ordentlig människa, ingen hel person, en knäppgök som inte har koll.
 
Så kan det hålla på därinne, i mitt eget hjärnkontor, tankarna dansar tango, en destruktiv dans om jag inte är observant. Vill det sig illa kan jag till och med köpa allt som sägs däruppe på loftet och det blir som en melodi jag går runt och nynnar på jämt. En melodi som tenderar att etsa sig fast och tillslut bli som en trasig gammal skiva satt på repeat. Vill jag verkligen gå runt som en gammal skiva från förr? Nej. Då så, då får jag ta och rycka upp mig. Vart går mitt fokus? Till hålet i sockan eller till strumpan som faktiskt är ganska hel ändå. Det vi fokuserar på tenderar att växa, stort som smått, ljust som mörkt. Innan vi vet ordet av kan vi åka ner i diket.  MEN handlar vi rätt, fokuserar vi på rätt saker, väljer att styra vår uppmärksamhet på positiva upplevelser så kan vi nå högre höjder, vips så har vi istället fått en helt annan utsikt och kan njuta av den. Det är lätt att åka ner i diket av till exempel minnen som bubblar upp, en gammal historia från barnsben som gör sig påmind eller konflikt som uppstår då vi är i obalans. Men är vi uppmärksamma på hur ”självsnacket” går kan vi styra om och röra oss mot ett nytt resultat. Tränar vi oss att se oss själva göra mål eller att stå med segerpokalen i hand så kommer det förr eller senare bli så. Det är en garanti. Precis som att bygga upp muskler, lite övning då och då ger resultat.
 
Så du kan alltså bestämma dig för vad du väljer att fokusera på. Det du fokuserar på kommer att växa;
 
Mer glädje
Mer kärlek
Pengar på kontot
Goda relationer
En hälsosam kropp
Grön livsstil
Lugn och ro
Mer frihet
 
Det kommer växa…
 
Odla och du ska se!

Kram  

Läs hela inlägget »

Vem kan segla för utan vind, vem kan ro utan åror, vem kan skiljas från vännen sin, utan att fälla tårar?
 
Tårarna strömmar nerför kinderna och dem får göra det. Jag kan inte bestämma mig för om det gör ont eller om det bara är skönt. Mitt sinne låter mig gråta en stund men sedan försöker någon släcka branden genom att säga att det går över, det är ingen idé att gråta mer. Hela kroppen vill dock gråta mera. Det är som den högsta flodvågen har väntat på att få komma ut men det hårda skalet vill inte krossas. Ensam är stark har de sagt och då är det så…Eller kanske inte alls? Kanske är vi så mycket starkare när vi visar oss svaga för varandra och tillåter oss att få leva i sårbarhetens land ett tag utan att förvänta oss att det snabbt ska vara över. Det där svåra i livet som ingen vill låtsas om. Allt är ju så fantastiskt bra, åtminstone enligt alla sociala medier. Och så står det ju bröd och smör på bordet, det finns vänner om hörnet och en familj under samma tak. Vad är det för fel på mig? Inget krig i landet och trygga nätverk för att skydda mig för att falla men ändå gör det ont. Själen skriker på hjälp, rädda mig innan jag drunknar. Hur ska det gå? ”Huret” ekar i huvudet och brottningsmatchen med framtiden är ett faktum. Någon har tagit ett strypgrepp om hjärnan eller är det om hjärtat, jag vet inte, jag känner inte, eller jo, jag vet ju egentligen men jag känner ingenting, eller jo klart jag känner något men inte tillräckligt. Vattnet stiger och jag kommer ingenstans, inga åror att ro med. Det är så otroligt mörkt. Var det verkligen meningen att livet skulle bli så här? Eller finns det en mening med det svåra? Varför är det så svårt att stanna i mörkret? Jag sväljer, äter något gott och sköljer ner med något starkare. Snart är det över, snart är det mörka molnen förbi, eller???
 
Ingenting händer. Det går en lång stund. 
 
När jag vaknar är huvudvärken kvar, värk av tårarna som kramades ut ur mitt hjärta men också av tårar som inte fick komma fram. Orkar inte gråta för mycket, det tar sådan kraft.
 
Hur länge ska det hålla på? Hur länge ska jag behöva sitta i båten utan åror? För alltid?
 
Då ser jag ett litet ljussken på havets mörka vågor. En strimma ljus, en gnutta hopp. En röst som säger det finns inga åror, du får acceptera det. Jag sänker min haka och blir förlägen på nytt men så säger också rösten. Det finns fiskar i havet…de är små men många. Tack vare dina tårar har de fått ett hav att simma i och deras glädje vet inga gränser. De sjunger i sitt rätta element och de uppskattar din hjälp. Utan din vetskap vandrade de länge på torra land med ledsna hjärtan men nu har de hittat hem. De vill tacka dig för hjälpen genom att föra dig framåt. När du slappnar av i det som är så lägger de märke till dina kärleksfulla vibrationer. Med sin gemensamma kraft kommer de ta dig till den andra sidan. Till en sandstrand som är vitare en ren gås. Varmare än dina mjukaste sockar, skönare än livets alla bästa stunder tillsammans. Du anar inte hur nära den stranden du faktiskt är. Så varför inte börja fira redan nu…
 
Glad påsk älskade barn!

HAPPY FOREVER IS A TRUE STATE OF BEING

Boktips! Varför inte ge bort en bok i påskpresent. "Yoga, Jesus och jag" är en fin gåva till dig eller en vän. 

Läs hela inlägget »

Har ni hört de uttrycket förut…
-       Gud, vad snygg du är
-       Gud, vilken tur att …
-       Gud, vad gott
-       Gud, vilket väder vi har…
 
Bara så där….brister vi ut i glädjetjut som när våren knackar på dörren och vill ta oss ut på utflykt bland blåsippor i backarna och hästhovar som hörs och fågelsången som kvittrar från gren till gren. Livet är ljust och lyckligt, marken sjunger och himlen är blå, några stackmoln är som strössel därpå. Himmel, vad livet känns lätt. Plötsligt är vintersorgen ett minneblott och möjligheterna ligger för våra fötter. Vem tackar vi för undret att få leva? Varandra? Oss själva? Eller bara förundras vi över livets årstider? Är det rena turen att våren slår ut i sin blom eller finns det en mening med allt? Livet är en ren berg och dalbana, det går upp och det går ner, det är grått och det är färgglatt och vi får åka med. Det går fort och det går långsamt. När det går långsamt vill vi att det ska gå fort och när det går fort vill vi att det ska gå långsamt. Vilken plåga. Livet. Det sköra och vackra lilla livet. Vill vi inte ha mer av det goda, säg? Vill vi inte vissla på väg till jobbet varje dag? Vill vi inte kyssas och dans på en måndagsmorgon och väcka oss själva som om det vore julafton varenda dag. En lycka bortom bergen, är den värd att söka efter eller enbart en avlägsen dröm bortom horisonten? Vad kan du göra åt denna längtan att få bli fri från bördor och skuld så att du kan möta livet med ett leende, vad som än kommer i din väg. En visshet om att ett litet stackmoln som skymmer solen, endast skymmer den för en kort stund. Solen lyser in i ditt hjärta och när du ber om mer så lyser solen från din insida och värmer din själ, mer och mer. De nygräddade bullarna doftar så gott och fikastunden på trappen med din älskling gör livet värt att leva. Du anar inte hur mycket din lycka betyder för världen. Din egen lycka sprider sig som ringarna på vattnet. Du blir som en egen attraktionspunkt på livets nöjesfält. Universum kan inte undgå att lägga märke till dig. Du är en självklar magnet. Du är värd en lycka bortom bergen, det står skrivet i din livsplan. Det enda du behöver göra är att säga TACK emellanåt och fortsätta din färd. Göra det du vill, det ditt hjärta mår bra av och dela med dina medmänniskor. När du gör det växer du i din egen lycka och det smittar av sig. Det är ingen tillfällighet att du hamnar på platser som vill dig väl. När dina vibrationer klingar i takt med Universums vibrationer kan allt hända. Du kan nå oanade höjder. Låt det hända, släpp dina livlinor, tacka Gud för hjälpen. Det är ingen slump att du omedelbart ropar hans namn, för hans namn är ditt namn och ditt namn är hans. Du är Gud. Gud är du. Ni behöver varandra. Så dela bullarna med honom. Dela bullarna med henne. Dela bullarna med alltet. Moder- fader – Jord och Himmel. Salighet, är det inte vacker så säg…
Gud, vilken tur att just du läste detta. Grattis!

WITH POWER!

Läs hela inlägget »

Vi bor i små kaninhål i jorden. Rädda. Som om det stod en stor jätte utanför vårt hål och spanade mot vår ingång. Han vakar över vårt bo, misstänksam och ond. Vill att vi ska hålla oss därinne och om vi så bara vågade titta ut med nosen så kommer han knäppa oss på näsan, frusta som aldrig förr och i värsta fall äta oss levande, och det vill vi ju inte. Det lilla liv vi har vill vi ju behålla ett litet tag till. Så vi bor in oss i vårt lilla hål, vi gör det så mysigt vi bara kan, hänger upp tavlor, städar och dammar, smörjer på mässingsskålarna, oljar in motorer, slipar på ideer och läser tidningen med fötterna på sofflocket, så himla mysigt har vi det! Här är upplyst härnere, små ljus är tända i de små hålorna, ibland tar de slut och då får vi tillverka nya av lite vax från väggarna. När ljuset är slut blir det väldigt mörkt, vi ser knappt någonting alls, då är det skönt att vara fler i hålan och bo trångt för då kan vi känna varandras närhet och höra att någon annan andas med oss. Ja, nog är det tryggt i vår lilla håla, vi vill inte att det ska vara annourlunda …..eller??? Ibland kisar vi ut genom fönstret från vår grop i marken och vissa dagar blir vi nästan bländade.

- Himmel, vad ljust det är där ute! 

Vi ser inte så bra från vår lilla glugg, vi kan mest ana. Rädslorna håller oss tillbaka. Tänk om vi kunde få en glimt av det där ljusa landskapet om endast för en liten stund, hur skulle det vara? Tänk om jätten inte är så farlig som vi vill tro? Vi har ju faktiskt varken hört eller sett honom äta någon annan kanin levande. Bara tanken på att vara i hans väldiga gap skrämmer oss in på bara skinnet. Trots rädslornas muller på insidan finns det en längtan i vårt lilla hjärta. En längtan som går följe med en sorg. Innerst inne vill vi så oerhört gärna ta oss ut, men vi kan inte skilja på när hjärtat bultar av upprymdshet och när det slår av ren rädsla. Sorgen gör oss deppiga och lamslaga. Vi vågar inte, inte idag heller. Och så fortsätter vi med våra vardagliga sysslor med böjt huvud.
 
Tanken inom oss lämnar oss inte. Tänk om jätten inte är så farlig ändå. Han kanske är snäll och god och vill oss väl. Hur skulle det kännas om vi vågar oss ut med nosen och titta upp mot den blå himmelen och vågar möta hans blick? Kanske tittar han ner på oss med de varmaste ögon och lyfter upp oss så vi kan se världen uppifrån, vi får vila ett slag i hans hand. Åh, vår fantasi tar oss med på en magisk resa. Världen är obeskrivligt vacker ovanifrån. Det blå havet, det gröna landskapet, solen som värmer vår päls, stigarna och träden som flätas samman. Musiken från vinden smeker våra morrhår och är som balsam för öronen. Åh, så vackert det är. Hela själen sjunger. Här vill  jag stanna för evigt. Här i jättens hand är jag trygg och lycklig. Här har jag allt som jag någon sin vågat drömma om.
 
 Ahhhh, en dag...
 
En dag …..
 
KRAM

WITH POWER & LOVE 

Läs hela inlägget »

Det sägs att det finns en andra sida, en plats du kommer till när du dör. Det är också en plats du kommer från innan du föds till det här jordelivet. På andra sidan finns ingen tid såsom det gör på jorden. På jorden kan tiden få oss att känna att livet är långt men på andra sidan är det endast en liten stund. Tänk om din tid på jorden är endast en "liten stund". Vad gör du då med denna lilla stund? Klagar, kämpar, lider, jämrar dig, fokuserar på det svåra. Ack, det låter så svårt. Så mörkt, så kallt, som i den djupaste jämmerdal. Om tiden på jorden är så kort vore det inte vettigare att ta vara på den, hylla den, ägna tid åt det du verkligen vill göra. Om du insåg att tiden är superkort på jorden är det inte bättre att njuta medan du är här?

En superkort stund på jorden....

Det är väldigt lätt att hamna i en klagosång och med den följer spänningar i kroppen, det hänger ihop. Negativ tanke följs av en spänning, orsak - verkan , mycket enkelt. Det motsatta är positiva tankar som leder till avslappning, frihet och glädje, vilket leder till mjuk kropp. YOGA är ett verktyg som kan leda dig rätt på vägen. Det finns många verktyg. Hitta ditt. Det finns anledning att praktisera om du vill göra det här korta jordelivet så angenämt som möjligt. 

Jag har numera inte tid att muttra och lägga tid på oviktiga saker eller pessimister. Tiden rinner iväg och det är viktigt att jag fattar det där besluten som jag så innerligt vill fatta och låta idéerna sedan sjösättas. Och möter du någon på vägen som säger, det går inte, det kan du inte, det har vi redan provat, så är det dags att sluta lyssna på det. Håll banan ren precis som curlingmästarna gör så att klotet ska flyta på. Det behöver inte alltid gå så fort men det behöver röra sig framåt, när det slutar röra sig framåt har vi stagnerat precis som i en yogaposition när vi känner oss omänskligt stela. Just DÄR behöver vi putsa och släppa. 

Tiden på jorden är kort, vilket betyder att året kommer gå i en rasande takt. Dags att ta till vara på dagarna redan från början och gå i den riktning du vill gå och känner är rätt för dig. Bry dig inte om klagosånger från andra människor - fortsätt gå - din väg. 

Livet är inte kort....det är superkort!

Fredags tips ; kramas, älska, le!

Ljus och kärlek till dig på vägen. 

WITH POWER
 

Läs hela inlägget »

Följ bloggen

Här kommer jag att publicera nyheter och annat som har med Lindyogas värld att göra. Följ mig gärna ... Tips på bloggläsare är apparna Feedly och Bloglovin.

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Arkiv

Etiketter