loggo_lindyoga150719_NYphone

att ro utan åror...

Vem kan segla för utan vind, vem kan ro utan åror, vem kan skiljas från vännen sin, utan att fälla tårar?
 
Tårarna strömmar nerför kinderna och dem får göra det. Jag kan inte bestämma mig för om det gör ont eller om det bara är skönt. Mitt sinne låter mig gråta en stund men sedan försöker någon släcka branden genom att säga att det går över, det är ingen idé att gråta mer. Hela kroppen vill dock gråta mera. Det är som den högsta flodvågen har väntat på att få komma ut men det hårda skalet vill inte krossas. Ensam är stark har de sagt och då är det så…Eller kanske inte alls? Kanske är vi så mycket starkare när vi visar oss svaga för varandra och tillåter oss att få leva i sårbarhetens land ett tag utan att förvänta oss att det snabbt ska vara över. Det där svåra i livet som ingen vill låtsas om. Allt är ju så fantastiskt bra, åtminstone enligt alla sociala medier. Och så står det ju bröd och smör på bordet, det finns vänner om hörnet och en familj under samma tak. Vad är det för fel på mig? Inget krig i landet och trygga nätverk för att skydda mig för att falla men ändå gör det ont. Själen skriker på hjälp, rädda mig innan jag drunknar. Hur ska det gå? ”Huret” ekar i huvudet och brottningsmatchen med framtiden är ett faktum. Någon har tagit ett strypgrepp om hjärnan eller är det om hjärtat, jag vet inte, jag känner inte, eller jo, jag vet ju egentligen men jag känner ingenting, eller jo klart jag känner något men inte tillräckligt. Vattnet stiger och jag kommer ingenstans, inga åror att ro med. Det är så otroligt mörkt. Var det verkligen meningen att livet skulle bli så här? Eller finns det en mening med det svåra? Varför är det så svårt att stanna i mörkret? Jag sväljer, äter något gott och sköljer ner med något starkare. Snart är det över, snart är det mörka molnen förbi, eller???
 
Ingenting händer. Det går en lång stund. 
 
När jag vaknar är huvudvärken kvar, värk av tårarna som kramades ut ur mitt hjärta men också av tårar som inte fick komma fram. Orkar inte gråta för mycket, det tar sådan kraft.
 
Hur länge ska det hålla på? Hur länge ska jag behöva sitta i båten utan åror? För alltid?
 
Då ser jag ett litet ljussken på havets mörka vågor. En strimma ljus, en gnutta hopp. En röst som säger det finns inga åror, du får acceptera det. Jag sänker min haka och blir förlägen på nytt men så säger också rösten. Det finns fiskar i havet…de är små men många. Tack vare dina tårar har de fått ett hav att simma i och deras glädje vet inga gränser. De sjunger i sitt rätta element och de uppskattar din hjälp. Utan din vetskap vandrade de länge på torra land med ledsna hjärtan men nu har de hittat hem. De vill tacka dig för hjälpen genom att föra dig framåt. När du slappnar av i det som är så lägger de märke till dina kärleksfulla vibrationer. Med sin gemensamma kraft kommer de ta dig till den andra sidan. Till en sandstrand som är vitare en ren gås. Varmare än dina mjukaste sockar, skönare än livets alla bästa stunder tillsammans. Du anar inte hur nära den stranden du faktiskt är. Så varför inte börja fira redan nu…
 
Glad påsk älskade barn!

HAPPY FOREVER IS A TRUE STATE OF BEING

Boktips! Varför inte ge bort en bok i påskpresent. "Yoga, Jesus och jag" är en fin gåva till dig eller en vän. 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln