loggo_lindyoga150719_NYphone

i det lilla kaninhålet...

Vi bor i små kaninhål i jorden. Rädda. Som om det stod en stor jätte utanför vårt hål och spanade mot vår ingång. Han vakar över vårt bo, misstänksam och ond. Vill att vi ska hålla oss därinne och om vi så bara vågade titta ut med nosen så kommer han knäppa oss på näsan, frusta som aldrig förr och i värsta fall äta oss levande, och det vill vi ju inte. Det lilla liv vi har vill vi ju behålla ett litet tag till. Så vi bor in oss i vårt lilla hål, vi gör det så mysigt vi bara kan, hänger upp tavlor, städar och dammar, smörjer på mässingsskålarna, oljar in motorer, slipar på ideer och läser tidningen med fötterna på sofflocket, så himla mysigt har vi det! Här är upplyst härnere, små ljus är tända i de små hålorna, ibland tar de slut och då får vi tillverka nya av lite vax från väggarna. När ljuset är slut blir det väldigt mörkt, vi ser knappt någonting alls, då är det skönt att vara fler i hålan och bo trångt för då kan vi känna varandras närhet och höra att någon annan andas med oss. Ja, nog är det tryggt i vår lilla håla, vi vill inte att det ska vara annourlunda …..eller??? Ibland kisar vi ut genom fönstret från vår grop i marken och vissa dagar blir vi nästan bländade.

- Himmel, vad ljust det är där ute! 

Vi ser inte så bra från vår lilla glugg, vi kan mest ana. Rädslorna håller oss tillbaka. Tänk om vi kunde få en glimt av det där ljusa landskapet om endast för en liten stund, hur skulle det vara? Tänk om jätten inte är så farlig som vi vill tro? Vi har ju faktiskt varken hört eller sett honom äta någon annan kanin levande. Bara tanken på att vara i hans väldiga gap skrämmer oss in på bara skinnet. Trots rädslornas muller på insidan finns det en längtan i vårt lilla hjärta. En längtan som går följe med en sorg. Innerst inne vill vi så oerhört gärna ta oss ut, men vi kan inte skilja på när hjärtat bultar av upprymdshet och när det slår av ren rädsla. Sorgen gör oss deppiga och lamslaga. Vi vågar inte, inte idag heller. Och så fortsätter vi med våra vardagliga sysslor med böjt huvud.
 
Tanken inom oss lämnar oss inte. Tänk om jätten inte är så farlig ändå. Han kanske är snäll och god och vill oss väl. Hur skulle det kännas om vi vågar oss ut med nosen och titta upp mot den blå himmelen och vågar möta hans blick? Kanske tittar han ner på oss med de varmaste ögon och lyfter upp oss så vi kan se världen uppifrån, vi får vila ett slag i hans hand. Åh, vår fantasi tar oss med på en magisk resa. Världen är obeskrivligt vacker ovanifrån. Det blå havet, det gröna landskapet, solen som värmer vår päls, stigarna och träden som flätas samman. Musiken från vinden smeker våra morrhår och är som balsam för öronen. Åh, så vackert det är. Hela själen sjunger. Här vill  jag stanna för evigt. Här i jättens hand är jag trygg och lycklig. Här har jag allt som jag någon sin vågat drömma om.
 
 Ahhhh, en dag...
 
En dag …..
 
KRAM

WITH POWER & LOVE 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln