loggo_lindyoga150719_NYphone

2017 > 10

En helt vanlig kulen höstdag, regnet smattrar mot rutorna och himlen är grå, stirrar du rakt ut i luften. Tur att det finns radiokanaler med musik som lättar upp stämningen. Regniga höstdagar är det en transportsträcka sig ? Eller går det att njuta även i det tjocka mörka utan klar sikt. Att ha långtråkigt är döden, enligt ett barn. Hela kroppen signalerar som ett korthus som håller på att rasa. Har inget att göra… Tristess eller stress vad är bäst? Att inte ha något att göra alls eller ha häcken full.
När vi inte har något att göra fyller vi tiden blixtsnabbt. Telefonernas värld är vår räddning eller fall? När vi väl hittat medicinen blir den som en drog, vill ha mer, tror vi. Det lugnar för stunden men snart är rastlösheten hack i häl igen. Ingen rast, ingen ro. Hur fördriver du din tid? Fyller du varje liten lucka? Ja, vad ska folk tro om jag inte har fullt upp. Nej, jag är ingen lat jävel. Jag minsann ansvar för mitt arbete. Och förresten om jag inte har något att göra så kanske jag börjar tänka för mycket och det är verkar läskigt. Nej, på med hörlurarna och digga, nanannannanan. Hör jag inget, ser jag inget. Allt är som det ska. På ytan, ja. Det är väl härligt. Lite smink eller vax i året så har jag räddat den här ruggiga dagen också.
 
Går det att stanna ett slag. Få allting att stå stilla. Blunda. Andas. Oj, det snurrar ordentligt. Jag blir nästan sjösjuk. Måste titta, kan inte kontrollera, vet inte hur jag får stopp? Vänta, vänta, vänta. Testa igen. Låt pausen fylla dig. Det är inte farligt.
 
Lägg en hand på hjärtat och en på magen. Hur känns det? Du behöver inte göra mer än så. Ett ögonblick i sänder. Ett steg i taget. Här och nu finns allt du någonsin kommer att behöva. Du kan vara fullständigt nöjd. Du är helt perfekt.
 
I yinyoga får man lära sig att älska att vänta. Först är det plågsamt jobbigt men med lite tålamod kanske ett lugn infinner sig så småningom eller så intensifieras känslan och rösten som räknar ned har aldrig varit starkare.
När yoga läraren säger "Å så tar vi oss långsamt ut ur positionen". Då ringer skolklockan och minuten före är längtan så stark att få springa ut. Sommarlov! Äntligen!
 
När längtan är som störst är förnimmelsen som starkast – det är den min vän som är väl värd att fånga. Carpe diem! Haha, ett evighets jobb att fånga det som inte går att fånga och ändå finna lyckan.
 
Om vi väntar på något gott väntar vi aldrig för länge. Väntan blir inte längre en svår väntan utan en skön förväntan. Något stort är på väg att hända. Ett meddelande är på väg, storken ska bara hitta till rätt skorsten. Ta en varm kopp choklad så länge och njut varje sipp. Medan du bidar din tid. Du vet att väntan är mödan värd. Efter ett par minuter i stillhet blir du så mycket mer fokuserad, klartänkt, snabbtänkt och effektiv. Gör du raka motsatsen, det vill säga aldrig stannar och väntar, kommer kroppens kraft långsamt försvinna. Så varför rusa så fort och istället njuta av att vänta.
 
Kolla gärna youtube med Eckhart Tolle. Han är ett levande NU. Ingen tidsaxel kan rubba hans gränslöshet. Den mannen har fått mångas poletter att trilla ner.
 
Kram!

HAPPINESS & UNDERSTANDING

Läs hela inlägget »

- Håller ni inte med?
Ingen säger någonting runt bordet. Tystnaden är obekväm. Någon skruvar på sig. En annan tycks helt ointresserad. En tredje har armarna i kors och pannan i djupa veck. Ingen tycks gilla din idé… Du tolkar det så för att ingen säger något. Men är det verkligen sant. Din idé kanske är alldeles lysande, det är bara att ingen har kommit på den före dig. Vågar du lita på den? Vågar du lita på din intuition? Konstigt, när du vaknade kändes det som att det var rätt. Hjärtat tog ett skutt när du såg hur visionen förverkligades inom dig. Kroppen kändes livs levande som ett tomtebloss och hela du fick fart. Men lika snabbt som ljusskenet från tomteblosset ebbar ut lika fort slocknade din inre brinnande motivation. Någon av arbetskamraterna låter kritisk och frågar ”och hur har du tänkt dig att det ska gå till?” Du börjar leta i din mentala verktygslåda och inser att du saknar just det där verktyget. Någonting inom dig vissnar och du tröstar dig med den sista slurken i kaffekoppen. Du grimaserar och tänker att en bal på slottet är nog rätt tråkig ändå.
Vad är det i människan som gör att hon tvivlar på sin intuition och briljanta idéer? Vad är det som får henne att tro att hon är galen istället för briljant? Som det mörka molnet sveper in över land och skymmer solen. Skuggan tenderar att bli större. Vill inte släppa taget om dig.
 
När ska vi våga tro på vår fantasi?
Då främling blir vän.
Vad händer sen?
Ingen vet.
 
Ser du skönheten hos dig själv när du tittar dig i spegeln? De vackra konturerna. Lyskraften. Ditt eget skimmer. Om inte, vad stirrar du på? Hålen i ditt förflutna som aldrig blir fyllda? Ärren i din vävnad som aldrig tycks läka?
Försök igen, min vän.
Se dig själv i ögonen och mjukna. Stanna kvar tills det nästan är lite obekvämt. Jag vet att du har bråttom. Men det hjälper inte. Du springer bara ifrån dig själv och går vilse där ute. Försöker spegla dig i alla andra men ingen tycks förstå. Jag förstår dig. Det räcker, säger en röst inom dig. Lyssna till den rösten. Be den att berätta mer. Var tyst.
 
Klinga mina klockor var mitt hjärtas slag, dunkla djupet i min källa virvlar i mitt vattendrag 
 - Text och musik av Björn och Benny

Vad händer därinne? Hör du klangerna och jublet? Applåderna som ökar i takt med dina djupare andetag. De är riktade endast mot dig och dina idéer. Det finns en publik därinne som längtar att få busvissla och höja stämningen så att taket lyfter.
 
Du drömmer och kollegorna väcker dig på nytt. Nu ler du och reser dig från bordet.
 
En gnista har ur tystnaden tänts i ditt inre. Ditt inre ljus kan ingen släcka. Ingen.
 
Fortsätt. Lita på hjärtats inre röst. Livet är nu.
 
Kram!

HAPPINESS & UNDERSTANDING

Läs hela inlägget »

I min hall har jag satt upp en tavla. Det är en tacksamhetslista över många saker att vara tacksam för som sol och moln, rosor och törnar, hopp och förtvivlan, tryggat hem och strider, plåga och frid. Helt enkelt en lista på allt mellan himmel och jord. Jag har placerat den i hallen för att påminna mig själv varje gång jag öppnar dörren till mitt hem att jag har saker att vara tacksam för. Och så står det på en rad…Tack för nåd, som ingen mäter.
Först förstod jag inte riktigt vad det betydde. Nåd som ingen mäter??? Varför mäter ingen nåd? Går den att mäta? Har någon försökt? Många frågor från djupet av mitt inre. Liksom  blixten slår ner i marken slår gnistan an i mig. Guds nåd GÅR INTE ATT MÄTA. Den är gränslös. Du kan göra hur många stavfel du vill, du är ändå förlåten. Oj, men jag måste veta, jag måste mäta, det lärde jag mig i skolan. Rätt ska vara rätt? 2+3 = 5 och inte ”tja, typ lite mer än 3”. Nej, exakt ska det vara. Blir det fel då markerar vi med en stor röd bock. Lika röd som blodet som flyter i ådrorna. Pulsen ökar. Tänk om det blir fel. Vågar jag prova gränslöshetens ramar, tänk om jag inte får fram något svar? Är det då meningslöst att försöka? Ja, vad ska det tjäna till? Lika bra att jag sysslor med sådant som jag kan. Något jag har en aning om. Hur högt ett hus är. Hur många produkter jag kan sälja på en dag. Hur många kunder jag har tagit i hand den senaste veckan. Hur många tjuvar jag har fångat eller elever jag har undervisat för. Det känns lite mer begripligt. Nåden går inte att mäta…. Så förvirrande men så häftigt. Lika makalöst som rymden och stjärnorna.
 
Einstein var säker på två saker; att människors dumhet är oändlig och likaså Universums gränser fast han tvekade på det andra påståendet. Men han försökte ändå lista ut det. Där i gränslandet emellan galenskap och briljans fann hann sanningen. Där intellektet tar slut där tar intuitionen vid. Den som många människor har glömt och gömt. Är det därför vi aldrig slutar att begå samma misstag om och om igen? När ska människan bli klok… När ska hon förstå? Hon blir klok när hon förstår att hon inte behöver förstå utan bara vila och låta vara. Allt är. Det räcker gott och väl. Kommer hon på sig själv att misströsta får hon plocka fram sin tacksamhetslista igen och rabbla. Det finns för många pekpinnar i oss. Vi behöver inte dem. Vi snubblar och faller. Är det för att vi inte litar på vårt nästa steg? Vad kommer hända om jag går åt ett annat håll? Tänk om jag går vilse? Tänk om jag möter mig själv? Huja, läskigt. Nej, jag tror jag  blundar och låtsas som att jag vet vad jag håller på med. Tryggt, ja men ack så fattigt. När, ska du börja leva? När ska du börja utmana dina egna gränser? Om de inte går att mäta, vad har du att förlora? Hur mycket kan du expandera? Hur mycket som helst. Det finns inget exakt svar på någonting. Visst är det härligt. Slappna av och lita på det. Lita på gränslösheten. Det oändliga. Rymden. Ingen kan mäta den. Vi behöver inte mäta. Vi behöver bara vara. Du och jag tillsammans.

Ååå vad jag önskar att jag kunde mäta känslan av tacksamhet….Äh, lägg av. Säg tack, det räcker. 
 
HAPPINESS & UNDERSTANDING

Läs hela inlägget »

Följ bloggen

Här kommer jag att publicera nyheter och annat som har med Lindyogas värld att göra. Följ mig gärna ... Tips på bloggläsare är apparna Feedly och Bloglovin.

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Arkiv

Etiketter