loggo_lindyoga150719_NYphone

2017 > 07

Det är så lätt att generalisera och förenkla för att förstå och nödvändigt.
Vi bär alla runt på våra egna sanningar och varandras sanningar.
 
Den lilla pojken på lekplatsen säger; Ja, så är det för det har mamma sagt. Pojken kommer hem från skolan och har lärt sig något nytt; Ja, så är det för det har fröken sagt. Pojken blir stor, snackar med sina vänner efter jobbet; Ja, så är det, det har chefen sagt. Livet fortsätter vi lär oss hela tiden och vi väljer vad vi vill tro på. Kanske en vacker dag kommer vi på att många av de sanningar som vi gått och burit runt på egentligen inte är sanna, vi bara tror de för att vi lever dem som att de vore det. För en stund blir vi missmodiga men inser senare. Aha, en nyckel. Kan jag slänga, släppa och göra en ny sanning. En sanning som blir min egen. Vi måste välja för att överleva. Vilken är din sanning? Varför arbetar du med det du gör? Det kan vara en vettig fråga att ställa sig emellanåt. Vi har ett val. Vad är det jag ser, är det svart eller vitt? Är världen svart eller vit eller både och, det är frågan? En helt logisk fråga i min värld. Vi måste skilja på saker och ting för att kunna förstå. Lägga till eller dra ifrån, separera ett du från ett jag, förenkla för oss själva och inse att det finns så mycket mer att begripa. I en värld som snurrar allt snabbare behöver vi reflektera över vad det är vi går runt och tror på.
 
I ordspråksboken 3:5 står det; Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd.
 
Äsch, skitsnack, tänker du ? Vad ska jag då lyssna till om inte mitt förstånd? Här finns en risk att bli lite smågalen. Och det är inte farligt för en liten stund men vi måsta släppa taget om tankarna och spelet som pågår och kanske börja lyssna på hjärtats inre röst. Där finns visdom och kraft. Mästaren har tänkt på det också.
 
Förra veckan besökte jag en fascinerande plats i de halländska bokskogarna "Bexells talande stenar". En man som levde före sin tid rättare sagt 1831- 1900. Idag är han ihågkommen mest för sitt verk att ha låtit ordspråk ristats in på stora stenar mitt i skogen. Jag tyckte att idén var genialisk och platsen gjorde intryck på mig. Vid en av stenarna stannade jag till lite längre och begrundade orden. Det stod;
 
Den mest bildade är icke den som besitter de flesta kunskaper utan den som har de minsta fel.
 

De fick mig att tänka på att ibland förlitar vi oss så på vår intelligens eller snarare på avsaknaden av den och tror att vi inte vet, eller inte kan. Med konsekvensen att vi lever en sanning om att jag inte vet tillräckligt för att yttra mig. Traditionen säger att Bexells hjärta klappade för människor som satt fast i det mörka, i det svarta. Därför lät han två försupna stenhuggare rista in ordspråken för att avhålla dem från sitt drickande. Det förekommer en hel del stavfel i ordspråken men om det beror på Bexell eller på stenhuggarna vet ingen. Troligtvis lutar det åt stenhuggarna. Och spelar det någon roll tänker jag. Det är vackert. Handlingen är den som bör räknas. Ett fel här eller där. Nutidsmänniskan förstår budskapet och det betyder allt. Rätt eller fel. Svart eller vitt.Du väljer vad du ser. Ser du stavfel eller ser du budskap från en mästare. Ord utan tidsram. Naket och ärligt.
 
Dalai Lama blev tillfrågad av en journalist hur han såg på eländet i världen, katastroferna och terrorn runt omkring och han svarade;

- I don´t see it?

Min första tanke var, ignorerar han det mörka? Bryr han sig inte? Men efter ett tag  slog det mig att det är klart han gör men han väljer att inte se det. I hans värld är det mesta vitt för han vet att han har makten att fokusera på det som är gott, ljust och leder till lycka. Wow, vilken power!  
 
Jag tror att han mycket väl är medveten om den utveckling som sker runt omkring. Han är själv en kula av yin och yang, det är vi alla. Vi kan välja hur vi betraktar vår inre värld och det ger avtryck på den yttre världen.
 
Kanske är svaret enkelt, tänk inte utan bara gör, lev, var ett med din sanna källa. Så hämtar du kraft i en tid som är så mycket mer än bara svart eller vit.

HAPPINESS & UNDERSTANDING
 

Läs hela inlägget »

När jag vandrade på pilgrimsleden mot Santiago de Compostela förra sommaren passerade jag en tidig morgon en mycket liten by med några riktigt gamla hus från medeltiden. Små grå stenhus och gårdar så långt bort från civilisationen man kan komma. Mitt ibland husen stod en gammal kyrka. Kyrkan var liten och inte i bruk och porten var låst. Uppe på taket fanns ett kors som satt på snedden. Framför porten låg det koskit. Precis granne med kyrkan gick hönor och pickade och kacklade. De luktade gödsel och höns och doften var mindre angenäm. Ett lite egendomligt ställe så långt bort från det vi i västvärlden skulle kalla perfektion vi kan komma. På något sätt vilade där ändå ett lugn och en frid. När jag stannade till på leden mitt i byn framför kyrkan slog det mig att det vi människor söker för att må bra finns i det enkla. Det behöver inte vara så märkvärdigt. Vi är mästare på att tro det. Märkvärdighet lönar sig, eller? Det är nog därför vi klär upp oss när vi går på fest eller på konsert. Kyrkor smyckar vi med guld och glamour för att vi tror att Gud uppskattar det. Jag tror inte han bryr sig.
 
När jag i veckan stannade till utanför kyrkan vid torget där jag bor satt det en man utanför porten med en hatt bredvid sig. Han kom från Italien och sökte ett arbete som lastbilschaufför. Jag kunde se att han inte duschat på några dagar. Hans kläder var smutsiga och håret flottigt. Men ögonen lyste klart. Det var en intelligent man som kunde mycket mer om Europas politiska, och ekonomiska samhällssituation än jag själv.  Han var insatt trots sina trasiga kläder. Jag frågade honom om han inte skulle gå in i kyrkan och be Gud om hjälp men han böjde ner sitt huvud och förklarade att han inte ansåg sig värdig att göra det, inte i hans skick. Han var dessutom katolik och respekterade den svenska kyrkan. Lite olyckligt tänkte jag. Vi sätter etikett på det mesta och förhåller oss till en hel del som gör att vi begränsar oss själva. Gud gör ingen skillnad på folk och folk. Alla är välkomna. Jag har insett att han inte är så märkvärdig som vi vill tro. Han är allra mest tacksam om vi bekräftar honom genom att tacka för brödet och soluppgången. Jag tror att han då känner sig sedd. Det är lätt att vi glömmer det bland alla att göra listor. Jag ska bara tvätta, städa, handla, köpa, läsa, googla, äta, springa, köpa, fixa, dansa, trixa, spela……sedan så…. Det bästa är att jag tror att han skrattar och ler med våra förvirrade steg i cirklar på jorden och när vi väl ramlar likt ett barn och faller med ansiktet ner mot rännstenen fångar han oss. Är vi inte uppmärksamma på hans hand så borstar vi av oss och rusar vidare och glömmer att tacka för att tänderna fortfarande sitter på rätt plats.
 
Det finns en indisk saga där en man inte har tid att utveckla sin spirituella sida och när han väl dör återföds han till hund. Under sitt hundliv fortsätter han nosa på allt annat utom på sin spirituella sida så att han i nästa liv vaknar upp som orm. Ormen jagas och dödas kvickt av människan eftersom hon tror att den är giftig och farlig. Berättelsen säger en del om oss människor och att det är värt att stanna upp och ta sig tid att reflektera. Som den djurvän jag anser mig vara vill jag inte rangordna djur eller människor. Jag anser bara att det finns en risk att inte våga bryta ett invant mönster. Ställa sig vissa frågor då och då tror jag bara är sunt. Vart är jag på väg? Vart vill jag gå? Hur kan jag minska mitt lidande här på jorden? Kan Gud hjälpa mig på vägen? Visst, kan han det. Det är bara att fråga. Han är inte så märkvärdig. Vi ska inte vara rädda för att be om hjälp. Du kanske tänker att du klarar dig själv, vad bra. Jag har insett att ensam är stark men kan med god hjälp bli så ofantligt mycket starkare.

Allt gott till dig på vägen
 
 HAPPINESS & UNDERSTANDING

Läs hela inlägget »

Nej, jag menar inte dig förstås. Den här påminnelsen dök upp på min näthinna när jag deltog på ett träningspass häromdagen. När instruktören uppmanade oss glatt att jobba och kämpa var det som att jag trillade ner i ett svart hål, rättare sagt kom ett minne fram när jag var tretton år och joggade utmed havet i närheten av mitt fina föräldrahem. Jag hade precis stannat eftersom jag hade sprungit en bra stund och valde att gå några meter för att hämta andan och få mer energi. Precis då cyklar en skolkamrat förbi mig på sin cykel. Jag minns att han skjutsade sin kompis och när de passerar mig tittar han på mig och utbrister; spring då din lata jävel? Genast stelnade min kropp till av hans kommentar och blixtsnabbt fylldes min kropp av skamkänslor. "Jag borde inte stannat. Jag vet att jag är lat". Jag minns att jag ville ge en mycket snabb replik tillbaka men jag blev så överraskad så jag fick inte fram ett ord, vilket också skapade lite förakt hos mig. Varför kunde jag aldrig komma på en lika saftig kommentar tillbaka? Inte förrän cykeln var utom synhåll kom jag på vad jag kunde kläckt ur mig. Ska du säga som är hjulbent som en gris… men då var det för sent. Och i efterhand har jag tänkt att det kanske var lika bra det. Förresten kanske han menade något helt annat. Han kanske ville ha sagt något i stil med ”jag måste hejda mig när jag ser en så snygg tjej”.. Tack Robban Broberg för dina ord.
Ack, så fel det kan bli. Nåväl, nu fick jag tid att pausa, reflektera kring orden och smälta och inte praktisera hämndverktyg omedelbart.  Jag tror att hämnd bara skadar oss och varandra. Men nog är det frestande och tillfredsställande att ge svar på tal. Ha, en känsla av att vara med i matchen och inte vara helt bortspelad, 1-1. När är nästa rond? Give it to me? Vad vill jag då säga med detta? Min insikt är att minnen ofta inte är sanna. När minnet bubblade upp häromdagen väcktes åter den lite självdestruktiva tonårstjejen i mig till liv och fick mig att smaka på min låga självkänsla igen. Ibland kan jag bli lite ledsen eftersom det inte skett endast en gång utan massvis med gånger. Jag har förstått att jag satt käppar i mitt eget hjul helt i onödan. Numera kan jag ställa mig utanför bilden och ganska kvickt säga; Nämen, vilket häftigt minne. Hoppsan det har visst påverkat mig en hel del, men det betyder ju inte att det är sant. Vår hjärna har en förmåga att lagra information på ett sätt som kan vara farligt för oss. Vi minns lätt dåliga saker, exempel negativ kritik. Vissa kommentarer kan vara djupt rotade i våra hjärnfåror och kan finnas med oss hela livet om vi inte uppmärksammar dem och ser dem från ett annat ljus. Vi måste vakna ur drömmen och se ”Aha, här kan jag lära mig något”. Varför bär jag runt på ett minne som trycker ner mig och sänker min självkänsla? Vill jag det? För det flesta tror jag svaret är givet. Nej, jag ville ha en domare däruppe i mitt hjärnkontor som blixtsnabbt utvisar spelare med rött kort om de gör fula fällningar eller skriker glåpord. Hur ska vi annars kunna vinna matchen? Domaren ska uppmuntra spelarna att ha respekt för varandra, påminna om ”fair play” och få dem att hålla sig till reglerna. Då kan ju matchen bli riktigt angenäm att spela. Om vi vinner eller förlorar, tja, spelar det någon roll när jag tänker efter. Har vi gjort vårt bästa i alla lägen kanske vi kan vara riktigt nöjda? Vem vet det kanske är topplaget som besegrat oss med "nöd och näppe".
 
Tänk efter lite. Har du en domare? Är han rättvis? Hör du ofta glåpord? Hur hanterar du det? Nästa gång, stanna upp, är det gult eller rött kort? Eller kan spelet rulla vidare? Du förtjänar lika mycket respekt som de spelare du ser upp till.
 
Var inte för hård mot dig själv om du upptäcker att du har massa spelare däruppe på arenan som kastar ut sig alla möjliga fula ord när du som minst anar. Ja, du är var du tänker på sätt och vis, så har du fastnat i ett minne, kom tillbaka till idag.
 
Jag minns i Indien ett mantra som en mycket unik och fantastisk yogalärare Ragunath Cappo sade;
 
You are not your mind, you are not your body, you are something divine!
 
Det vill säga; du ÄR INTE dina tankar, du är inte din kropp utan du är något gudomligt.
 
Idag är enda dagen som Gud räknar. Han har inte eller något bra minne, haha. Därför förstår han oss så bra. Gårdagen har varit, morgondagen är ett oskrivet blad. Idag är en bra dag, med goda upplevelser, du kan skapa dem själv. Det gör att du kan spela en bra match varje dag. Gud ger dig förutsättningar. Kanske inte helt lätt motstånd alltid. Men hur många riktigt bra matcher har varit lätta? Fråga Zlatan eller Gud. Same, same but different.
 
Kram och lev nu!!

Läs hela inlägget »

Följ bloggen

Här kommer jag att publicera nyheter och annat som har med Lindyogas värld att göra. Följ mig gärna ... Tips på bloggläsare är apparna Feedly och Bloglovin.

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Arkiv

Etiketter