loggo_lindyoga150719_NYphone

2017 > 05

Solen skiner, fåglar kvittrar, vinden är sval och det är mycket behagligt i luften. Min kropp möter morgonen med långsamma steg. Mina kläder känns mjuka mot min hud. Moder jord stöttar mina fötter. Fader himmel ber om min uppmärksamhet och får mig att sträcka på mig helt naturligt. Fågel, fisk eller mittemellan. Jag är mittemellan. Naturen är vacker, bladen på träden är grönare än grönast och solen lyser på blommorna så att det gnistrar om dem. Träden står upp stolta i skogen. De älskar våren. De har väntat så länge för att få visa sig så att människorna ska lägga märke till dem. De påminner oss om vikten av att andas. När jag passerar ett träd får jag plötsligt för mig att ge det en kram. Vi kramas en stund och tid och rum står stilla. Den svarar med sin energi och sitt lugn. Jag fylls av ro och stillhet ett ögonblick. Då avbryts jag av en tanke; Tänk om någon ser mig? Tanken slår rot för en stund. Jag suger på karamellen och märker att mina ådror drar ihop sig. Mitt hjärta krymper i bröstet men även om känslan är stark och tydlig. En ny tanke kommer till mig; Tänk om ingen ser mig? En skugga av sorg och tomhet sveper förbi. Ett ögonblick senare kommer en mjuk vind av nyfikenhet och tilltro farande och smeker min kind. Mitt hjärta upplever AHA. Jag står kvar. Trädet ger mig svar. Varje väsen har, en skatt inuti.

Vad är värst egentligen?  

Allt för många gånger tror jag vi frågor oss ”tänk om någon skulle se mig?….. Du har säkert flera minnen som väcks till liv när du har gjort något annorlunda. Hur kändes det då? Kände du dig levande? Skämdes du? Var du busig, som Emil i Lönneberga? Kändes det som om du gjorde något fel?

Eller fick du en idé men ångrade dig i sista stund? Äsch, jag struntar i det…kanske du tänkte? Gick du miste om något, tro? 

Vi kanske inte får för oss att gå till jobbet i morgonrock och tofflor, eller köra bil i bara underkläderna, står inte på händerna i flygplansgången eller går ut nakna i trädgården. Eller? Jo, kanske får vi visst för oss dessa tankar (eller är det bara jag, haha) men vi skulle aldrig göra det… för tänk om någon såg oss? 

Nu tycker jag att det är dags att vända på det. För nog vore det värre om ingen lade märke till oss? Att komma hem till ett tomt hem där ingen möter oss i dörren kan kännas svårt. Eller att mötas av en nedlåtande kommentar det första vi får höra är inte heller så kul. Vi behöver alla bekräftelse. Vi vill bli sedda på ett eller annat sätt. Jag tror det finns en logisk förklaring till varför så många skaffar hund i dagens samhälle. Vår lilla vän bekräftar oss. Alltid. Oavsett om dagen gått bra eller dålig får vi alltid en glad och uppskattande respons. Hurra! 

Kanske är vi inte så olika träden i skogen ändå. Det är inte alltid vi sticker ut men var och en av oss har en längtan efter solljus. Se mig. 

Så min vän, vad kan du göra idag för att visa dig? Ge dig själv ett leende. Krama ett träd. Vinka till en annan förare. Hoppa högt framför datorn på kontoret och fira. Du behöver inte springa naken i trädgården, om du inte gärna vill. Kom ihåg, ingen är som du. Och tänk om ingen såg dig. Då går världen miste om ett vackert träd. Och det vill du väl inte? 

Happiness & Understanding

Läs hela inlägget »

När jag var i Nepal på meditation tio dagar i början av året använde jag bara ett par byxor. På tio dagar. Ja, just det, ett par byxor. Om jag kände mig smutsig? Nej, inte direkt. Jag kände mig snarare renare och gladare dag för dag. Kl. 4.00 när klockan ringde och vi skulle samlas för att meditera 4.30 gick det snabbt att göra sig iordning. Lite iskallt vatten i ansiktet och byxorna på. Färdig! Ja, nu satt jag ju inte i bar överkropp och mediterade men det gick snabbt att klä på sig:). Jag insåg hur mycket tid jag sparade på att inte behöva göra så många val. 

När jag kom hem ifrån min vandring i Spanien minns jag att jag plötsligt fick bekymmer direkt när jag öppnade min garderob. Vilken tröja ska jag ha idag? Den hade jag igår så den kan jag ju inte ha idag igen. Vilken väska ska jag ha, den större eller den lite mindre? Om jag tar den lilla kan jag inte få plats med lite extra saker i men om jag tar den stora ser det kanske konstigt ut om den inte är välpackad. Den måste matcha med byxorna. Haha, ni hör vilka bekymmer man kan ha med alla val en full garderob kan erbjuda. Det är säkert många män som känner igen sig i min beskrivning :). Hoppsan, där kom en fördom flygande.

Jag har kommit på att de stunder när jag varit som mest lycklig är stunderna då jag inte behöver tänka så mycket. Jag njuter av det lilla. Av att ligga och sola en stund i de skönaste plagget i världen. Solen värmer min själ och jag svarar med ett leende. Eller stunden under ett möte med en ko i Indien, bara hon och jag. No words needed. Eller en stund då jag står still och insuper nuet på vägen från matbutiken. Jag har handlat middag för kvällen efter ett par mils vandring. Middagen är mycket enkel. En burk linser, lite bröd, en tomat och en avokado. Enkelt men i stunden så gott. Lycka.

Livet är enkelt, så enkelt, om vi bara vågar släppa taget om alla våra saker.

Nu säger jag inte att det är fel att handla och äga saker men vi bör bli mer medvetna om vilken relation vi har till alla ting vi omger oss med. Ett praktexempel är filmen Sagan om ringen och vad en liten ring kan göra med en människa.

Det är inte sakerna som gör oss lyckliga utan stunderna då vi njuter, nakna, påpälsade, vid havet, i skogen, tillsammans med våra nära och kära eller en stund med oss själva. Kanske njuter vi som mest en stund med en kopp te eller kaffe i våra favoritbyxor. 

Jag önskar dig många fina, enkla stunder framöver.

Happiness & Understanding

Läs hela inlägget »

När jag var liten hade jag en vild fantasi. Det sa både min mamma och skolfröken. I takt med att jag blev större fick
jag lära mig att fantasi är bra med måtta. Man får tona ner den lite för att passa in. Annars kan man ju verka knäpp och konstig, intalade jag mig själv. Och vem vill vara konstig och annorlunda när man är åtta år. Min fantasi har alltid funnits där men jag lärde mig att hålla den i bakgrunden. Under senare år har jag återupptäckt min fantasi och insett vilken resurs den är. Vissa kanske skulle tycka det är knasigt och barnsligt men jag känner istället en stor tacksamhet. Min fantasi hjälper mig att tänka utanför boxen. I min fantasi finns det inga gränser eller hinder bara oändligt många möjligheter. I min fantasi växer lycka på träd. Här blommar rabatterna jämt och regnbågen lyser trots klarblå himmel. Därborta finns skatten. I min fantasi vet jag precis var den finns. Jag njuter och dansar och andas medan jag uppmärksamt tar mig framåt.

Jag upplever att vårt samhälle kan ibland kväva människors lust, kreativitet, drömmar och fantasi. Vi glömmer bort oss själva bland alla måsten, regler, filer, kostymer, mappar, etiketter, ordningstal och strukturer. Valborgsmässoelden har avtagit. Elden som påminner oss om att ljuset är här på riktigt. Vintern är ett minne blott och nu dansar nya tider in. Men elden tenderar att följa efter oss på ett mindre angenämt sätt än det vi innerst inne önskar. Den bränner oss i kanterna eller är det vi som tillåter oss att bli brända? Utan att märka att vi både tappar fart och syre eldar vi på. Mera ved in i brasan. Märkligt. Som om vi inte vill släppa taget om vintern och de lyckade resultaten. Till slut blir värmen så påträngande att vi behöver en svalkande dryck eller en isande karamell för att somna. Realistiskt eller bara dumt? 

Vi behöver svalna en smula.

En sann förebild inom mental träning, Lars Erik Uneståhl, sa att när en golfspelare blir ”för" insatt i slaget så tenderar han att tänka för mycket och svingen och slaget blir sämre. Kan vi istället fantisera att slaget är en fullträff med rätt känsla i kroppen innan vi slår till har vi halva inne (haha). Testa.

Jag brukar tänka på de som lyckats? Hur har de tänkt? Har de drömt och fantiserat? Skapar de sina egna fantasibilder i sitt sinne eller tänker de riskanalys, realistiskt och förnuftigt? I min värld blir riskanalyser och realistanalyser lätt tråkigt och det kväver min fantasi. Missförstå mig rätt. Jag älskar er, realister, och ni kompletterar mig. Tack gode Gud att vi alla får finnas.

När jag satte upp mitt mål med min vandring till Santiago de Compostela på 21 dagar tänkte jag att det kanske inte var så realistiskt för en ovan vandrare att gå ca 4 mil om dagen med tung packning i 35 graders stekande hetta. Men, värt att försöka. Det tog 22 dagar (med skoskav och blåsor) men mitt mål lyste som en klar stjärna hela den långa vägen och höll mitt hopp vid liv. 

Så mitt råd till dig är att våga höja ribban lite extra, vad du än siktar på. Du kan mycket mer än du tror - jag lovar! 

LOVE, HAPPINESS & UNDERSTANDING

Läs hela inlägget »

Följ bloggen

Här kommer jag att publicera nyheter och annat som har med Lindyogas värld att göra. Följ mig gärna ... Tips på bloggläsare är apparna Feedly och Bloglovin.

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Arkiv

Etiketter