loggo_lindyoga150719_NYphone

2017

I början på 2017 kan jag ärligt säga att jag inte var så kaxig. Jag hade ingen aning om hur året framför mig skulle se ut. Jag hade valt att ta tjänstledigt från mitt ”vanliga arbete” och gå in i det okända. Läskigt minst sagt. Tidigare hade jag hört en viskning om att jag borde åka till Nepal. Jag lyssnade och bestämde mig för att följa mitt galna hjärta och bokade en enkelbiljett till Kathmandu utan återresa. Jag hade fått en plats på ett Vipassana center för att genomföra en tyst meditationskurs under tio dagar. Jag hade förberett mig väl på att meditera men kunde inte ana vilken tuff mental utmaning det faktiskt innebar att sitta ner i 10 timmar om dagen, på ett kallt golv, hungrig om kvällarna utan lov att få tala med någon medmänniska. Början av året skulle lära mig mycket och jag skulle senare förstå att vägen till lycka går inåt. Ingenting utanför kan skapa din lycka, ingen hållbar lycka i alla fall. Jag tror vi alla söker lyckan på ett eller annat sätt men priset vi vill betala för den skiljer sig åt. Är du verkligen villig att betala för att bli riktigt lycklig? Och vad innebär ordet lycka för dig?
Kursen i Nepal gav mig insikter på ett djupt plan och att kastas ut den elfte dagen i ett land och en stad i svår misär var minst sagt omtumlande. Det var en utmaning att bibehålla sitt fredsliga sinnestillstånd där och då men sakta mindes jag min terapeut som sagt att man måste lära sig att tåla det svåra. Meditation skapar ett stabilt och starkare psyke och fattigdom finns överallt. Det är som det är, som guru Goenka upprepat för oss under tio dagar. Efter kursen började saker och ting falla på plats. Jag möttes av nya vänner i ett magiskt land fullt av naturtillgångar. Jag lämnade landet efter en vacker vandring på egen hand uppe i de väldiga Anapurna reservatet och fick en smak av de bedårande bergen. Så småningom landade jag i Australien, ett annat land som jag drömt om sedan jag var liten. Min kropp och själ fylldes inte bara av soljus och värme utan med en sådan livskraft som jag aldrig känt. Under mitt äventyr på två kontinenter fick jag både upptäcka nya sidor av mig själv men också vackra landskap, vänskap och kulturer på utsidan. Jag var rik och livs levande. Barnet i mig skrattade och glädjen växte sig allt större i mitt bröst.
Väl hemma igen insåg jag att allvaret med att vara egenföretagare började på riktigt. Det går ju inte bara att leka och dansa utan min lutherska sida knackade på och påminde mig om att jag var tvungen att åstadkomma något också. Så jag tog mig i kragen, skapade en struktur i min vardag och ett kontor att samla tankarna på.  En bok om en tidigare pilgrimsvandring skulle färdigställas. Utkastet låg på skrivbordet så nu var det bara att börja slipa, putsa, knåda och gnugga tinningarna. En kväll gick jag på en av de mest inspirerande föreläsningarna jag varit på med Björn Ranelid och jag förstod hur mycket den karlen hade kämpat och lärt sig att vända svagheter till styrkor. Ingen föds med en talang. Den tränas upp. Om du fortfarande lever med en tanke ” att det där klarar jag aldrig” så ber jag dig att omvärdera och fråga dig istället vad du verkligen vill med ditt liv? Allt för många talanger har kastats bort på grund av vår omgivning har fått oss att tro att det är kört, det går inte, inte jag. Älskade barn, du skapades för att hitta en förmåga i dig själv som du vill utveckla och förbättra. Det är aldrig för sent. Gör det enkelt.
Året 2017 är ett år av upp och nedgångar för oss alla. Mitt år blev inte alls som jag tänkt och ändå fick jag gjort en hel del som jag är nöjd över. Ett äventyr genom Portugal på cykel och via fots tog mig återigen till staden som bär ett skimmer om sig. Santiago de Compostela. Åk eller vandra dit. 

Det är bara det du inte gör som du ångrar att du inte gjorde. Det är så lätt att dagarna flyger förbi och rätt som det är året över och vi undrar vart dagarna tog vägen. Stryk dig om kinden och säg att allt har blivit till som behövdes bli till och nu väntar nya möjligheter om hörnet. Du ser framåt och släpper taget.
Det jag är mest stolt över det här året är att jag bestämde mig för att ”en bok ska bli till” och jag ska hålla den i min hand innan året är slut. Så blev det. Jag såg det framför mig. Jag kände det hända. När jag höll boken i handen rann tårarna nedför mina kinder. Jag hörde mig själv tänka ; jag gjorde det. I stunden spelade det ingen roll om någon skulle vilja läsa om min resa. En dröm blev sann.
Boken Yoga, Jesus och jag handlar om min pilgrimsvandring till Santiago de Compostela och möten och tankar utmed vägen. Jag vill med mina nedplitade rader sprida ett kärleksbudskap som inte bara kommer från mig utan från något mycket större och som också är med oss, både dig och mig, hela tiden. Våga öppna dina ögon och kliv in i dig själv. Var stolt för den du är. Det har du all rätt till. Du är en älskad och dyrbar människa bortom tidens och rummets gränser. 

Önskar dig ett riktigt Gott Nytt År med mer kärlek, vänskap och lycka!

(Vill du köpa min bok maila therese@lindyoga.se 239 kr + frakt. Och har du läst den sprid gärna budskapet vidare. Tillsammans sprider vi kärlek här på jorden)

HAPPINESS & UNDERSTANDING

Läs hela inlägget »

…..where he was poorly born...
 
...som vi så vackert sjunger. Många textrader vid juletid får oss att resa tillbaka i tiden och uppleva historien igen. Tack vare den märkliga händelsen från en svunnen tid då en kvinna och man letade efter ett ställe att föda sin son på. Platsen de valde blev ett stall med boskap, hästar, åsnor och får. Lukten var säkert frän av hö som blandats med djurens urin och något som skulle få oss nutidsmänniskor att rygga och rynka på näsan. Men under den klaraste stjärnhimlen föddes en pojke som skulle få betydelse för många människor. Få anade då hur stor betydelse hans namn skulle få generation efter generation framåt i tiden. Kanske fanns det en djupare mening och en detaljerad plan uppifrån som vi aldrig kommer att kunna räkna ut.
 
Hur vi ser på saker och ting, färgar vår värld. Det som sker oss har en mening och det finns en tanke bakom. Ibland har vi svårt att acceptera det som händer. Vi skakar på huvudet, vill inte acceptera och göra allt för att hålla tanken eller känslan borta. Men vi lurar oss själva. För när vi minst anar det så dyker samma tanke upp igen, och igen och igen. Vi motarbetar.  Så mycket energi det går åt. Energiläckaget blir vårt lidande.
Tänk om situationen var annorlunda? Tänk om jag inte hade en så jobbig chef, kollega eller granne? Tänk om jag hade tagit den där utbildningen? Tänk om min fru eller man var lite mer….?
Å vad jag önskar att livet vore annorlunda! 
Ja, du hör. Du kan önska ihjäl dig eller du kan motarbeta dig själv in i döden.
 
Nyckeln ligger att tycka om det vi ser, acceptera och förlika oss med oss själva och våra brister. Det handlar inte om VAD som händer oss utan HUR vi tar emot det?
 
OM du tar emot din uppgift på ett annat sätt kommer ditt liv förändras, till det bättre, jag lovar!
 
Får du en uppgift från din chef som du inte begriper eller inte vill ha så stanna upp, reflektera och tänk, vad kan jag lära mig av detta? Hur kan jag lösa den här uppgiften så bra som möjligt.
 
Det var säkert ingen lätt uppgift att förlösa ett barn i ett stall men Josef och Maria fick anta utmaningen och jag tror de kände att Herren var med dem och att de var beskyddade. Djuren lugnade dem med sin blotta närvaro och kanske var de just åsnorna, hästarna och fåren som var den beskyddande faktorn. Gud arbetade genom dem. Å se vilket resultat det blev.
 
Frälsaren – föddes i ett stall. Vissa kan tycka att det var fattigt men vem har bestämt vad som är en verklig rikedom egentligen?
 
Livet är en gåva – vad rädd om den !

Den 13 dec släpper jag min bok "Yoga, Jesus & jag".
Bokrelease 15 dec - Vattumannens förlag i Stockholm drottninggatan kl.17.00-19.00 
20 dec i Varberg kl.17.00- 19.00 Lotta stugan, socitetsparken. VARMT VÄLKOMMEN!
 
LOVE , HAPPINESS & UNDERSTANDING

Läs hela inlägget »

Livet handlar inte om dig! Va, inte?
 
När du föddes var du beroende av minst en vuxen famn som gav dig mat och dryck och sovplats och omsorg. Du lärde dig gå och tala och kanske fick du ärva ett sätt att se på världen. Som barn uppfattade du dig själv som mitt i centrum. Du behövde andras uppmärksamhet för att bli sedd och hörd och bekräftad. Det gjorde att du överlevde. Du fick vad du behövde. Du lärde dig att vara människa. Detta är bara halva sanningen.
 
Med årens lopp har du blivit klokare och börjat ifrågasätta saker som du fick lära dig när du var barn. Kanske kom du en dag fram till att det sättet var helt fel och lärde dig ett nytt sätt. Du blev en självständig individ. Du stod plötsligt på egna ben och navelsträngen var borta (i alla fall fysiskt) . JAGET blev större. Frågor bubblade upp; Hur ska jag förhålla mig till min omvärld, vad är rätt och vad är fel? Hur kan det komma sig att vissa människor tänker si och vissa så? Frågor tickar på i ditt inre. Du försöker begripa. Kanske försöker du begripa saker som ingen riktigt kan begripa. Bara Gud. Du vill ändå förstå. JAGET vill förstå. Men tänk om det är så att det inte handlar om dig. Hela världen kretsar inte runt dig. Du är inget barn längre. Du är en medspelare i jordelivets monopol. Följer du spelreglerna eller skiter du fullständigt i dem? Känner du dig själv så kanske dina egna regler fungerar allra bäst så länge du inte skadar någon? Om du inte är i centrum är det någon annan som tar den platsen? Tja, kanske det, om du tillåter någon annan att göra det. Och vad gör det? Släpp ditt ego. Du har överlevt det mest traumatiska i ditt liv nämligen din egen födelse. Så slappna av och följ strömmen av händelser. Njut av resan. Bibehåll lugnet. Träna på att förbli cool. Slösa inte energi på det du inte kan påverka ”Waste of time”. Gör det du älskar och tillför dina varma vibrationer så att den här världen kan bli lite bättre. Det finns en plan för dig. Du har gåvor som du ska lyfta fram. Du fick en karta när du föddes. Du har varit på jakt hela livet efter den men sanningen är att du haft den i bakfickan hela tiden men det är sista stället som du skulle leta på. Skatten finns mycket nära. Ett andetag bort. Bjud in det. Väx i styrka och harmoni. Bli kompis med solen och stråla. Människor behöver din värme nu mer än någonsin. En granne, en släkting, en vän, ett barn, någonstans i världen. Ge och du ska få. Tusenfalt tillbaka. Men kom ihåg livet handlar inte om dig? Det är väl skönt att veta.

KRAM!

HAPPINESS & UNDERSTANDING
 

Läs hela inlägget »

Tänk att du är värd under en mycket speciell middag. Det är en mörk men mycket vacker  höstkväll. Månen lyser klart. Du har fått en idé om att bjuda in en rad totalt olika gäster för att göra något annorlunda för en gång skull. Vilka intressanta diskussioner kommer uppstå undrar du? Lite nervös är du. Tänk om folket skulle börja tjafsa, skapa konflikter och kanske till och med bråka med varandra. Nu är det skötsamma människor som respekterar sig själva. Klockan är slagen och första gästerna anländer.
Det är Olle Oro och hans fru Ärna Ängslig. De har oroat sig hela dagen för att det skulle vara för hård trafik och vill alltid vara ute i god tid. Det får en fördrink och sätter sig i soffan medan de tittar lite oroligt omkring sig. Då knackar det på dörren igen och där står Tor Tillit och ler som om han redan sett efterrätten. Han har tagit bussen in till stan trots att han bor inne i urskogen. Han uppskattar äventyr och tycker resan är själva målet. Han sätter sig mittemellan Herr och Fru Oro och Ängslan vilket ingen verkar ha något emot. Strax efter bankar det hårt på dörren och innan jag hinner öppna flyger dörren upp av inte minst Iller Ilska. Han har blivit stoppad av polisen på vägen hit och fått betala böter eftersom han kört lite för fort i sin iver att komma fram. På parkeringen lyckades han även tappa sin telefon i backen så att skärmen sprack och grymtar nu högt i hallen över sina bedrövelser. Herr och Fru Oro och Ängslig stelnar till och drar upp öronen till axlarna. Tor Tillit sitter kvar lugnt och ber Iller Ilska att sätta sig i fåtöljen. Iller Ilska är fortfarande mycket upprörd och går fram och tillbaka i rummet. Bara en sekund senare dyker de tre små grisarna Tro, Hopp och Kärlek upp när Iller Ilska grymtar som mest. Det står i dörröppningen och strålar arm i arm och lyckas få Ilskan att dämpa sig betydligt. Stämningen blir mer och mer harmonisk när de tre grisarna spridit ut sig i huset. Den mustiga höstgrytan står och puttrar och sprider sin doft från köket. Gästerna börjar bli hungriga och du förbereder dem på att sätta sig till bords. Ni väntar in de sista gästerna som är på ingång. Roffe Rädsla har köpt en vacker bukett röda rosor. Han ogillar mörker och har fortfarande en känsla av att vara förföljd från bilen till huset. Han andas för snabbt för sitt eget bästa. Du tackar för rosorna och placerar dem på det vackert uppdukade bordet i varma höstfärger och med brinnande kandelabrar. Sola Sorg ringer och berättar att hennes katt inte hittat hem och kommer bli försenad. Vi får börja utan henne. Precis när vinflaskan korkas upp hörs sång och skratt och dörren öppnas på nytt och in kommer Le Lycka, Gusten Glädje och Roa Lugn. De tre höjer stämningen betydligt. Nu sätter sig alla till bords. Du höjer ditt glas och välkomnar alla med dina varma ögon och mjuka leende. Du ser dem alla i ögonen en i taget och det uppskattar dig för det. Ögonkontakten och stämningen gör att du känner harmoni och en frid i bröstet. Det här kommer att bli en riktigt trevlig middag och ni börjar äta.
 
Tänk om vi kunde sätta ord på våra känslor, likt etiketter på syltburkar. Tänk om vi kunde bli bättre på att inte identifiera oss med våra känslor. Vi är inte våra känslor. Känslor kommer och går precis som årstiderna. Om jag intalar mig själv att jag ÄR arg, eller dum eller rädd finns det risk för att vi börjar tro på det. Hur roligt är det att gå runt och vara en arg, dum eller rädd syltburk? Nej, lova mig en sak. Sätt ord eller namn på dina känslor. Nästa gång du känner ilska, förtvivlan, irritation eller oro så säg till dig själv;
 
-       Jaha, nu har ilska kommit på besök, vad kan jag lära mig av det.

Vi lär så länge vi lever. Så njut av dina framsteg och lärdomar och dela dem gärna med andra. 

HAPPINESS & UNDERSTANDING

Läs hela inlägget »

En helt vanlig kulen höstdag, regnet smattrar mot rutorna och himlen är grå, stirrar du rakt ut i luften. Tur att det finns radiokanaler med musik som lättar upp stämningen. Regniga höstdagar är det en transportsträcka sig ? Eller går det att njuta även i det tjocka mörka utan klar sikt. Att ha långtråkigt är döden, enligt ett barn. Hela kroppen signalerar som ett korthus som håller på att rasa. Har inget att göra… Tristess eller stress vad är bäst? Att inte ha något att göra alls eller ha häcken full.
När vi inte har något att göra fyller vi tiden blixtsnabbt. Telefonernas värld är vår räddning eller fall? När vi väl hittat medicinen blir den som en drog, vill ha mer, tror vi. Det lugnar för stunden men snart är rastlösheten hack i häl igen. Ingen rast, ingen ro. Hur fördriver du din tid? Fyller du varje liten lucka? Ja, vad ska folk tro om jag inte har fullt upp. Nej, jag är ingen lat jävel. Jag minsann ansvar för mitt arbete. Och förresten om jag inte har något att göra så kanske jag börjar tänka för mycket och det är verkar läskigt. Nej, på med hörlurarna och digga, nanannannanan. Hör jag inget, ser jag inget. Allt är som det ska. På ytan, ja. Det är väl härligt. Lite smink eller vax i året så har jag räddat den här ruggiga dagen också.
 
Går det att stanna ett slag. Få allting att stå stilla. Blunda. Andas. Oj, det snurrar ordentligt. Jag blir nästan sjösjuk. Måste titta, kan inte kontrollera, vet inte hur jag får stopp? Vänta, vänta, vänta. Testa igen. Låt pausen fylla dig. Det är inte farligt.
 
Lägg en hand på hjärtat och en på magen. Hur känns det? Du behöver inte göra mer än så. Ett ögonblick i sänder. Ett steg i taget. Här och nu finns allt du någonsin kommer att behöva. Du kan vara fullständigt nöjd. Du är helt perfekt.
 
I yinyoga får man lära sig att älska att vänta. Först är det plågsamt jobbigt men med lite tålamod kanske ett lugn infinner sig så småningom eller så intensifieras känslan och rösten som räknar ned har aldrig varit starkare.
När yoga läraren säger "Å så tar vi oss långsamt ut ur positionen". Då ringer skolklockan och minuten före är längtan så stark att få springa ut. Sommarlov! Äntligen!
 
När längtan är som störst är förnimmelsen som starkast – det är den min vän som är väl värd att fånga. Carpe diem! Haha, ett evighets jobb att fånga det som inte går att fånga och ändå finna lyckan.
 
Om vi väntar på något gott väntar vi aldrig för länge. Väntan blir inte längre en svår väntan utan en skön förväntan. Något stort är på väg att hända. Ett meddelande är på väg, storken ska bara hitta till rätt skorsten. Ta en varm kopp choklad så länge och njut varje sipp. Medan du bidar din tid. Du vet att väntan är mödan värd. Efter ett par minuter i stillhet blir du så mycket mer fokuserad, klartänkt, snabbtänkt och effektiv. Gör du raka motsatsen, det vill säga aldrig stannar och väntar, kommer kroppens kraft långsamt försvinna. Så varför rusa så fort och istället njuta av att vänta.
 
Kolla gärna youtube med Eckhart Tolle. Han är ett levande NU. Ingen tidsaxel kan rubba hans gränslöshet. Den mannen har fått mångas poletter att trilla ner.
 
Kram!

HAPPINESS & UNDERSTANDING

Läs hela inlägget »

- Håller ni inte med?
Ingen säger någonting runt bordet. Tystnaden är obekväm. Någon skruvar på sig. En annan tycks helt ointresserad. En tredje har armarna i kors och pannan i djupa veck. Ingen tycks gilla din idé… Du tolkar det så för att ingen säger något. Men är det verkligen sant. Din idé kanske är alldeles lysande, det är bara att ingen har kommit på den före dig. Vågar du lita på den? Vågar du lita på din intuition? Konstigt, när du vaknade kändes det som att det var rätt. Hjärtat tog ett skutt när du såg hur visionen förverkligades inom dig. Kroppen kändes livs levande som ett tomtebloss och hela du fick fart. Men lika snabbt som ljusskenet från tomteblosset ebbar ut lika fort slocknade din inre brinnande motivation. Någon av arbetskamraterna låter kritisk och frågar ”och hur har du tänkt dig att det ska gå till?” Du börjar leta i din mentala verktygslåda och inser att du saknar just det där verktyget. Någonting inom dig vissnar och du tröstar dig med den sista slurken i kaffekoppen. Du grimaserar och tänker att en bal på slottet är nog rätt tråkig ändå.
Vad är det i människan som gör att hon tvivlar på sin intuition och briljanta idéer? Vad är det som får henne att tro att hon är galen istället för briljant? Som det mörka molnet sveper in över land och skymmer solen. Skuggan tenderar att bli större. Vill inte släppa taget om dig.
 
När ska vi våga tro på vår fantasi?
Då främling blir vän.
Vad händer sen?
Ingen vet.
 
Ser du skönheten hos dig själv när du tittar dig i spegeln? De vackra konturerna. Lyskraften. Ditt eget skimmer. Om inte, vad stirrar du på? Hålen i ditt förflutna som aldrig blir fyllda? Ärren i din vävnad som aldrig tycks läka?
Försök igen, min vän.
Se dig själv i ögonen och mjukna. Stanna kvar tills det nästan är lite obekvämt. Jag vet att du har bråttom. Men det hjälper inte. Du springer bara ifrån dig själv och går vilse där ute. Försöker spegla dig i alla andra men ingen tycks förstå. Jag förstår dig. Det räcker, säger en röst inom dig. Lyssna till den rösten. Be den att berätta mer. Var tyst.
 
Klinga mina klockor var mitt hjärtas slag, dunkla djupet i min källa virvlar i mitt vattendrag 
 - Text och musik av Björn och Benny

Vad händer därinne? Hör du klangerna och jublet? Applåderna som ökar i takt med dina djupare andetag. De är riktade endast mot dig och dina idéer. Det finns en publik därinne som längtar att få busvissla och höja stämningen så att taket lyfter.
 
Du drömmer och kollegorna väcker dig på nytt. Nu ler du och reser dig från bordet.
 
En gnista har ur tystnaden tänts i ditt inre. Ditt inre ljus kan ingen släcka. Ingen.
 
Fortsätt. Lita på hjärtats inre röst. Livet är nu.
 
Kram!

HAPPINESS & UNDERSTANDING

Läs hela inlägget »

I min hall har jag satt upp en tavla. Det är en tacksamhetslista över många saker att vara tacksam för som sol och moln, rosor och törnar, hopp och förtvivlan, tryggat hem och strider, plåga och frid. Helt enkelt en lista på allt mellan himmel och jord. Jag har placerat den i hallen för att påminna mig själv varje gång jag öppnar dörren till mitt hem att jag har saker att vara tacksam för. Och så står det på en rad…Tack för nåd, som ingen mäter.
Först förstod jag inte riktigt vad det betydde. Nåd som ingen mäter??? Varför mäter ingen nåd? Går den att mäta? Har någon försökt? Många frågor från djupet av mitt inre. Liksom  blixten slår ner i marken slår gnistan an i mig. Guds nåd GÅR INTE ATT MÄTA. Den är gränslös. Du kan göra hur många stavfel du vill, du är ändå förlåten. Oj, men jag måste veta, jag måste mäta, det lärde jag mig i skolan. Rätt ska vara rätt? 2+3 = 5 och inte ”tja, typ lite mer än 3”. Nej, exakt ska det vara. Blir det fel då markerar vi med en stor röd bock. Lika röd som blodet som flyter i ådrorna. Pulsen ökar. Tänk om det blir fel. Vågar jag prova gränslöshetens ramar, tänk om jag inte får fram något svar? Är det då meningslöst att försöka? Ja, vad ska det tjäna till? Lika bra att jag sysslor med sådant som jag kan. Något jag har en aning om. Hur högt ett hus är. Hur många produkter jag kan sälja på en dag. Hur många kunder jag har tagit i hand den senaste veckan. Hur många tjuvar jag har fångat eller elever jag har undervisat för. Det känns lite mer begripligt. Nåden går inte att mäta…. Så förvirrande men så häftigt. Lika makalöst som rymden och stjärnorna.
 
Einstein var säker på två saker; att människors dumhet är oändlig och likaså Universums gränser fast han tvekade på det andra påståendet. Men han försökte ändå lista ut det. Där i gränslandet emellan galenskap och briljans fann hann sanningen. Där intellektet tar slut där tar intuitionen vid. Den som många människor har glömt och gömt. Är det därför vi aldrig slutar att begå samma misstag om och om igen? När ska människan bli klok… När ska hon förstå? Hon blir klok när hon förstår att hon inte behöver förstå utan bara vila och låta vara. Allt är. Det räcker gott och väl. Kommer hon på sig själv att misströsta får hon plocka fram sin tacksamhetslista igen och rabbla. Det finns för många pekpinnar i oss. Vi behöver inte dem. Vi snubblar och faller. Är det för att vi inte litar på vårt nästa steg? Vad kommer hända om jag går åt ett annat håll? Tänk om jag går vilse? Tänk om jag möter mig själv? Huja, läskigt. Nej, jag tror jag  blundar och låtsas som att jag vet vad jag håller på med. Tryggt, ja men ack så fattigt. När, ska du börja leva? När ska du börja utmana dina egna gränser? Om de inte går att mäta, vad har du att förlora? Hur mycket kan du expandera? Hur mycket som helst. Det finns inget exakt svar på någonting. Visst är det härligt. Slappna av och lita på det. Lita på gränslösheten. Det oändliga. Rymden. Ingen kan mäta den. Vi behöver inte mäta. Vi behöver bara vara. Du och jag tillsammans.

Ååå vad jag önskar att jag kunde mäta känslan av tacksamhet….Äh, lägg av. Säg tack, det räcker. 
 
HAPPINESS & UNDERSTANDING

Läs hela inlägget »

Vad är sann lycka egentligen? Är det att längta efter presenter? Köpa den där väskan som du så länge velat ha? Väntan på att jultomten ska komma? Att flytta från lägenhet till hus? Eller bli av med en bråkig granne? Tja, vem vet. Imorgon är det min födelsedag och nog längtar jag efter den men jag tror nog jag skulle kunna klara mig bra ändå om den inte kom. Det finns ju fortfarande 364 dagar kvar att fira att jag föddes och lever. Jag vill vara glad ändå. Solen skiner ändå oberoende vilken dag det är. Här inne. Emellanåt blir jag sugen på tårta eller en chokladbit eller god bit mat. Jag kommer på mig själv att lyckan ligger inte i erövringen av det kroppen längtar efter. Lyckan ligger i längtan, i förnimmelsen. En fin känsla.
 
Vi har en förmåga att identifiera oss med materia och blir olyckliga om vi inte får det vi tror oss behöva. Efter en födelsedagsfest eller en lång julafton kommer känslan av tomhet smygande som ett brev på posten. Tillståndet av ofullständighet, som om det är något som fattas oss. Känslan gör oss ensamma, frånvarande och olyckliga.
 
Känner du igen dig ? Åh en kopp kaffe, det vill jag ha. När tanken på kaffe eller något annat som vi tycker mycket om så tenderar vi att tänka på det hela tiden. Tanken vandrar iväg medan kroppen sitter kvar. Vi är inte nöjda förrän vi håller en kopp i handen. Då kanske vi lugnat vårt system litegrand. Kaffet är lösningen på vår lycka, tänker vi. Kollegorna runt bordet samtycker tyst. Ah, vad gott! När kaffet är uppdrucket och rasten är slut dröjer det inte lång tid förrän vi börja tänka på lunchen. Har du låda med dig idag? Eller ska vi gå ut? Vi hjälper varandra att finna lyckan utanför oss själva. Ah, ska bara jobba lite till. Hela tiden på väg. Aldrig tid att känna efter och vara helt nöjda i nuet precis så som det är. Människan är aldrig nöjd. Förmodligen är det hennes största drivkraft. I Nepal under Vipassana – kursen, fick jag lära mig att meditera på ”no more cravings, no more aversions”. Inga mer önskningar eller motviljor. Det gör dig lycklig, sa Goenka, gurun. När jag mediterade häromdagen gick jag in med intentionen att inte kräva något alls eller tycka något var motbjudande. Jag försökte gå in med en avslappnad attityd och på fokus att acceptera det som är. Plötsligt kommer jag på mig själv sitta och be om en massa saker. Lite mer styrka i ryggen tack, lite mer koncentration, tack, mera uppdrag i jobbet, mer pengar på kontot, bättre matvanor, mindre begär efter choklad, mindre smärta i höfterna. När jag upptäcker dessa tankar, brister jag nästan ut i ett högt skratt. Hahaha, här sitter jag och tror att jag är så bra på att meditera och så är verkligheten den att jag kräver saker hela tiden, ögonblick efter ögonblick, så intressant! Missförstå mig rätt. Klart att vi får ha önskemål men vi måste kunna förhålla oss till dem på ett sunt sätt.
 
Slutligen är det nog en fullständig sinnesro vi söker, att få slut på apan som babblar. Ja, men om vi inte ens märker att den babblar då? Ja, då får vi bara helt enkelt börja spana in vårt eget andetag. Hur det rör sig, när det kommer och när det går, hur det låter. Kanske fokusera enbart runt dina näsvingar en liten stund och vara extra uppmärksam när sinnet vandrar iväg. Rätt som det är mellan det första och andra andetaget kommer du att märka att du har börjat att tänka på vad du ska äta till lunch, vilken mat du gillar bäst, eller vad du ska göra till helgen, eller kanske finns det någon spännande resa att boka. Eller så dyker tankar om tvätt och tvättid upp, småbarnen som måste förbli friska, eller sambon som borde fatta att ”husgörat” inte sköter sig själv. OOOPS! Hände allt det där bara mellan det första och andra andetag? Ja, vår egen h-disk jobbar på för fullt, den är van att göra det. Oj, vad händer om jag slutar tänka, då blir jag kanske knäpp eller tom i huvudet? Ja, tom i huvudet är väl inte fel, men du behöver inte vara rädd att det ska hända så länge du lever så tänker du. Grattis! VI är byggda på det sättet. Meditation och medveten närvaro hjälper oss att förhålla oss till det myller av tankar som omger oss dagligen. Meditation funkar när vi kan hitta distans till oss själva. Vi kan upptäcka att vi inte är våra tankar. Det är stort. Vi kan upptäcka att vi kan välja vad vi tänker. Vi har ett val. Alltid. Jesus hade också ett val. Han hängde sig på ett kors för vår skull. Han tänkte inte så mycket, han handlade utifrån hjärtat och det gjorde han bra. Han hade fattat. Det är stort. Vi glömmer lätt viktiga saker eftersom vi är upptagna med att tänka på så mycket oviktiga saker. De oviktiga sakerna är ofta påhittade av oss själva. Finns ingen oro. Det mesta löser sig riktigt bra. Går du däremot att tänker att det inte kommer gå bra, ja då kommer det nog inte att göra det. Så min vän, vet du vad du tänker på? Vet du vad du längtar efter på riktigt? Tårta? Bra val. Men se till att vara lika glad innan biten som efter den. Det kallas för att ha ett stabilt psyke. Och vem vill inte ha det, i en tid som denna?
 
Vill du testa att meditera ? Välkommen på kurs fyra söndagar från 1 okt 17.00-18.00 på Naturrum i Varberg. Anmäl till therese@lindyoga.se

HAPPINESS & UNDERSTANDING
 

Läs hela inlägget »

EN HELT VANLIG MÅNDAG MORGON.... jag satt i min meditation och märkte hur det plötsligt blev möjligt att studera tankarna som ett fyrverkeri. Himmel, vilket fyrverkeri, oavbrutet sköt raketer i höjden och jag undrade om de någonsin skulle sluta. Så vackert och galet det var när de antändes på himlavalvet. Popp pop.. som popcorn, Ett jäkla poppande …..som stjärnströssel mot det djupa mörka blå..
 
Det är fascinerande att resa in i sin egen ”mind” och gå på besök . Vissa dagar är det riktigt händelserikt, det händer grejer i hela tiden. Idéerna bara studsar oavbrutet, ibland kan man känna sig lite utmattad om man inte är beredd när det fyrar av och smäller. Gång på gång på gång, men är du med på färden är det häftigt milt uttryckt. Hela resan från gnistan, till fräset , till skjutsen och färden högt upp och BAM, smällen och duschen av endorfiner som en fontän delas upp på sin högsta punkt och smittar luften med sin våta uppenbarelse. Oj, vilken magi. Ok, vissa raketer , fräser mycket lite och det händer ingenting. Vissa tar en avstickare upp i ett träd och fastnar i ett kråkbo någonstans . Förhoppningsvis är boet tomt och ungarna utflugna . Hoppet över ger aldrig trollen.
 
Ja, du kanske inte alltid känner den där gnistrande nyårskänslan när du vaknar om morgonen å utropar Herre Jisses vilken pang dag det blir idag. Jag är lika laddad som rakteten själv när lågan närmar sig. Det spritter i kroppen, champagnen ska korkas upp idag, fest outfitten ska på, det blir högklackat åtminstone en stund tills hälarna vill ner och dansa och glida utmed parkettgolvet. Det är ju ändå lite lättare att träna på spagat i strumplästen ändå och är det inte på nyårsafton det är värt att pröva att tänja på gränserna? När ska man göra det annars? Ja, en bristning mer eller mindre innan tolvslaget hahahaha.
 
Vissa dagar kanske du känner dig mer som en trött korv, raketerna är milslångt ifrån, de ligger möjligen några dammiga raketer nere i källaren men det finns inte på kartan att du skulle få för dig att leta reda på dem en helt vanlig måndag !!
 
Trött som en korv …. Är det ett ”gilla läge” eller finns det en orsak. Grisen kanske hade väldigt lite inspiration de sista dagarna innan han for till slakthuset och som om hans intution sa honom ..."nej, det vankas inte champagne i alla fall. Å att bli fläskfile stod inte på min bucketlist. Livet är bra orättvis, tänker grisen". Jag tror inte jag heller hade varit så alert och inspirerad om jag visste att mina sista klövsteg så skulle bli till slakthuset. Trött gris , trött korv, trött …..

Att äta fattigt betyder inte bara att äta ris utan att äta utan energi och näring. Effekten blir som att sätta sig i en splittrans ny jaguar men det man inte vet är att det endast finns en motor från 30 talet i den. Det var värst var du är trögstartad å vad du låter mycket , rullar trögt och kommer inte upp i fart. Vad fanken, vilket nedköp. Det gnisslar. 
 
Så varför inte fira en måndag med en glad och gnistrande gurkcocktail med lite ingefärssting och se om det bli någon skillnad. EN NY TON kan göra en helt ny låt!
 
Värt att pröva, du fina festfixare där. På med leendet, eller grimaschen som om du älskade den här dagen såsom en gnistrande vacker  nyårsafton.
 
Går det. Stäng ögonen och se in.
 
Där finns ditt universum och alla stjäron du någon sin letat efter, så nära men ändå så långt borta.
 
UNI VERSE – ONE SONG - en sång
 
Gå ut och var glad, din jävel, sjunger Lundell och jag kan bara hålla med.. 

HAPPINESS & UNDERSTANDING

Läs hela inlägget »

Det dröjde inte många meter från uthyrningsstället i Lissabon till att jag fick min första punktering… Jag var lycklig för att äntligen fått börja påbörja min pilgrimsresa utmed den portugisiska vägen till Santiago de Compostela men jag skulle få hejda mig ett slag. Det var nästan skrattretande att 10 minuter efter att försäljarna hade vinkat i väg mig med ett ”good luck” kom tillbaka med svansen mellan benen och visa upp ett helt platt mountainbike däck. Dock dröjde det inte länge förrän punkteringen var fixad och jag kunde bege mig iväg på nytt. Kvinnan i butiken hade tipsat mig om att cykla mer mot mitten av vägkanten som en bilist eftersom det kunde finnas så mycket skräp (glasbitar) utmed kanterna. När jag gjorde som kvinnan sagt kände jag mig som en kung på vägen som bilarna var tvungen att ta hänsyn till. Och till min förvåning var det inte så många som tutade utan körde respektfullt förbi med goda marginaler när tillfälle gavs. Jag sträckte tacksamt upp handen till dem som en uppskattande gest. Jag mindes också ett minne från högstadiet då hela skolklassen var på utflykt och cyklat i en rad utmed landsvägen till en liten by ute på bygden. Jag mindes att jag hade lite svårt att rätta mig in i ledet och gärna cyklade en bit ut från kanten med dragning åt mitten av vägen. En av fröknarna mindes jag så väl blev förargad på mitt sätt att cykla och ropade mer än en gång på sin klingande, grova skånska
 
-       In till kanten, Therese, in till kanten!!!
 
Varje gång jag tänker på det minnet så ler jag. Jag tyckte om mina fröknar.
 
Nu var jag lycklig och laglig cyklist mitt i vägen med förväntningar på en spännande resa. Den skulle ta mig på hjul ca 38 mil till den kulturhistoriska kuststaden Porto och vidare ca 27 mil till fots för att återse staden som jag längtat efter i över ett år, Santiago de Compostela. Sedan ett år hade pilgrimens hjärta i mig vuxit sig allt starkare och jag gladdes över min egen utveckling på den andliga vägen.
 
Ganska snart blev jag varse om hur mycket mitt mindset påverkade mig och min resa. Jag var otroligt uppmärksam på vägen och på vilket underlag mina hjul rullade över för inte ville jag råka utför en punktering till. Hur skulle det gå ute på landsbygden med färre hus och människor? Jag som aldrig hade lagat en punktering själv? Utrustning hade jag förvisso med mig men erfarenheten var mager i alla fall när det kom till cyklar.
 
Asfaltsvägen förvandlades så småningom till grusväg med varierande stora stenar till små stenar. I början kände jag hur skönt det var att cykla eftersom det gick så mycket snabbare än att gå, särskilt i den 37 gradiga portugisiska augustivärmen. Men på vissa ställen när stenarna blev större och den skakiga upplevelsen blev mindre angenäm ifrågasatte jag om det nog ändå inte var bättre att gå ändå… Särskilt utmanande var det när jag cyklat på bucklig kullersten flera kilometer, som brukar vara lite småtrevligt i en småstad men efter ett tag blir det mer frustrerande än mysigt. Nåväl, mitt ute på en åker hör jag mig själv utropa
 
NEEEEEEEEEEJ!!
 
Den andra punkteringen är ett faktum. Jag inser snabbt att jag cyklat över en sylvass torr tagg från en växt och däcket är plattare än plattast. Nu blev ännu viktigare att utmana sitt sinne. Gilla läget. Det var helt enkelt bara att leda cykeln framåt till nästa by.
 
Som tur var fanns det en by några kilometer ifrån mig och jag lyckades hitta en bensinmack som drevs av en man och hans fru med två döttrar och pojkvänner. I Portugal ute på landsbygden hjälper man fortfarande kunderna att tanka vilket jag uppfattade som en mycket vänlig gest som uppskattades av kunderna. Jag tänkte att det säkert även varit en service som funnits i Sverige några decennier tillbaka. Numera var det mer logistik och effektivitet och mellanmänskliga möten var något som skedde i bara farten. Nästan som dagens hemsjukvård. Bråttom, bråttom.
Nåväl, jag insåg emellan att mannen lämnade min cykel för att hjälpa sina kunder att det var en välsignelse att få stanna upp och pausa på ett så kärleksfullt ställe. Döttrarna hjälpte till att översätta från portugisiska till engelska, pojkvännerna påtalade att min cykelkedja behövde oljas och mamman i familjen lugnade mig med att säga ”vi löser detta åt dig”, ”det går bra ska du se”.
 
Jag kände att det fanns en mening med stunden och det var ingen idé att jaga mil.
 
Efter min andra lagning byttes mitt mantra ut mot ”snälla, ingen punktering till ”tack för att jag rullar” och jag insåg vilken kraft det fanns i de orden.. Attitude of Gratitude som jag lärt mig av Toni Robbins. Det du ber om får du mer av. Så min slutsats är att det är viktigt vad du tänker och säger.
 
Tacksamhet är nyckeln till mycket och den gjorde min fortsatta resa så mycket mer angenäm…   Vi drabbas av utmaningar stora som små hela tiden och det gäller att vara uppmärksam på hur man agerar i de situationerna?
 
Tankens kraft kan försätta berg…
 
Min resa fortsätter i ett annat inslag
 
Happiness & Understanding

Läs hela inlägget »


När jag började städa ut min 'vind' på gammal skit, negativa tankar som inte gynnar mig å destruktiva mönster som inte leder framåt började mitt liv förändras. Mitt liv har blivit lättare.
Ta bara ett sådant tillfälle som på flygplatsen. Oro och spekulationer om flyg och resa kunde försämra min reseupplevelse. Det behövde inte nödvändigtvis betyda att något gick fel men min kropp signalerade om spänningar i olika riktningar som gjorde stämningen hos mig själv mindre angenäm. Även saker som otur att toapapper tar slut, spiller kaffe på byxorna eller parfymen inte finns i lager... massa saker som kunde inträffa.
Efter att ha städat på vinden inträffar de här mer otursamma händelser mer sällan eller snarare aldrig. När jag städar på vinden. Vilket jag behöver göra dagligen känner jag flyt i många olika situationer. Jag inser att jag inte kan skylla på min omgivning när det går mig emot men jag har inser att jag kan skapa min egen tur. Häftigt va? Det funkar.
När jag skriver detta sitter jag på flyget och passerar ett turbulent oväder utanför. Då tar jag till mitt värdefulla verktyg att andas ner i magen å djupare vilket skapar en känsla av att planet inte kommer störta utan mer lugnt landa om en liten stund. Andas in. Andas ut. Frid och fröjd. Det finns mycket att vara tacksam för. Just nu tackar jag mitt nystädade hjärnkontor. Det skapar förutsättningar för en ljusare dag. Jag är redo och bättre rustad för nya äventyr. Stora som små.

Du kanske också behöver 'städa' lite. Fokusera på din andning i 3-5 min.

Happiness & Understanding

Läs hela inlägget »

Människan är ett galet släkte. Vem tror hon att hon är egentligen? En storhet utan dess like eller en fis i Universum?Vad hon än tror så har hon rätt. Det har jag lärt mig. Tror hon att hon kan blir president utan någon som helst politisk erfarenhet så kan hon uppenbarligen det. Tror hon att hon inte är vatten värd och endast lämplig för att torka upp efter andra då är risken stor att det förblir hennes etikett livet ut.
 
Måste vi hänga upp oss på vad vi är eller inte är? Ur ett buddhistiskt perspektiv spelar det mindre roll. Vi når sinnesro om vi inte lägger så mycket värderingar i allt vi tror oss vara och tar oss för.
 
MEN vill jag komma någon vart i livet då får jag ”bannemig” göra en inventering; vad har jag för etiketter och tankar om mig själv? Vad är jag värd? Går mitt värde att mäta i pengar? Nej! Det är mycket, ska du veta. Tänk dig alla världens pengar i en stor hög och du är inte bara kronan på verket. Du är värd så mycket mer. Det här måste du se till att lära dig innan du far vidare till ett annat liv eller in i evigheten. Fri som en fågel. Låter det inte lockande. Jo, så härligt. Inga bekymmer bortom graven. Ja, då får du ta och kamma dig. Du behöver veta ditt eget värde. Du behöver tro på det och säga det högt. Ingen är som du. Du är alldeles unik och fantastisk. Gud hade en tanke med dig innan du ens var påtänkt. Det är dags att ta reda på vad han tänkte när han satt och knådade på din skapelse.
 
Det är viktigt att kunna se och uppleva sitt eget värde. Just för att ditt liv ska bli det bästa möjliga. Du kommer ihåg alla pengar, väl?
 
När vi lär oss att krypa och senare gå, tar vi in vår omgivning med beundran i blicken. Vi väntade så länge på att komma ut i ljuset, få andas och möta alla dessa förtjusande människor. Det svåra är att när vi omges med människor som inte själva vet att de är det. Alltså värda mer än alla pengarna i världen tenderar vi att härma dem. ”Nej, inte ska väl jag”…. ”Den här gamla trasan”… ”Tänk inte på mig”…. ”Jag klarar mig”…. ”Nämen, det är alldeles för mycket”…. Det behövde du inte för min skull…. BLA, BLA, BLA, BLA.  All denna förminskning …? Till vilken nytta? Mår du bättre? Nej, jag tänkte väl det. Mandela visste vad han skrev när han myntade ”…det finns ingenting upplyst med att förminska sig…” Testa istället att ställa dig för framför spegeln och säga ; oj , vad du är vacker, så fin, som en solstråle, du glittrar, dina ögon gnistrar som stjärnor på havet, ja fortsätt bara. Fortsätt så länge tills du tror på det. Och känner du dig fjantig, testa att säga det med en annan dialekt. Då låter du ännu fånigare. Det funkar.
 
Nu kommer det spännande att när du väl har fattat att du är ett ljus. Du har gått från "jag är väl inte så viktig"  till "Oj, herregud, jag är ju jätteviktig". DÅ, min vän. Ska du lära dig att du inte är viktig längre. Grejen är att du inte blir mindre viktig nu än vad du var tidigare men du kan fokusera på det du gör istället. Framförallt det viktiga du gör för alla andra människor. I början kan det vara en uppförsbacke för många. Vi blir liksom rädda för att förlora vårt ego och tappa oss själva. Det kommer inte hända. Bli vän med ditt ego och släpp linan. Lita på att det du gör är det bästa tänkbara. Människan är trots allt lite självgod ibland och tycker att hon gör sitt allra bästa och klappar sig på bröstet när hon dragit sitt strå till stacken.  Får hon höra det allt för många gånger finns risk att hon blir högmodig och dryg. Hon förlorar sin ödmjukhet och sitt rätta jag och det viktigaste av allt; hon glömmer Gud. Hon märker att hon klarar sig ypperligt utan hjälp. Tror hon. Men sanningen är att ingen klarar sig genom livet utan vår Herre. När vi väl står där och ingen lyssnar på oss längre. Då ropar vi på hjälp.
Björn Natthiko en eftertraktad och talangfull föreläsare berättade den här korta historien som säger något om människan.
 
Mannen som ramlat utför stupet, lyckas få tag på en gren som han håller sig krampaktigt fast i. Livrädd för att släppa grenen. Hans rop till Gud ekar emellan bergen.
 
-        Mannen ropar i desperation; HJÄLP – Gud rädda mig? Jag gör vad som helst.
-       Gud svarar mannen; Släpp taget.
 
Tillit till Gud och Universums kraft är allt. Vi måste våga lita till 100 %. Vi måste våga släppa taget om föreställningen om vilka vi tror att vi är.
 
Vi är så mycket mer. Vi har en potential bortom tid och rum.
 
Men vi är inte så himla viktiga egentligen. Människan är en sårbar varelse. Hon klarar sig tack vare sin intelligens. Den är briljant. Den kommer också att ta kål på henne förr eller senare. Bergen kommer stå kvar. Floderna kommer fortsätta flyta. Men människan kommer förgås förr eller senare.
 
Inse att just nu är du den viktigaste människan på jorden och kanske också den oviktigaste. Det är inte så farligt. Fråga bergen.  Skaka loss. Det finns bara ”just nu” som Tomas Ledin sjunger. Just nu vill jag leva.
 
Och är du förvirrad? Välkommen i klubben!
 
Live and let go!
 
Lyssna gärna igen på Raymond och Maria. Budskapet är klart.
 
 https://www.youtube.com/watch?v=Lb-ToLuCDJM
 
HAPPINESS & UNDERSTANDING
 

Läs hela inlägget »

Tänk att du sitter på en fest och upplever att du är ett med din omgivning. Du skålar och ler och skrattar med människorna som är runt omkring dig. En känsla infinner sig att ni hör ihop på något märkligt sätt. Du andas in och du andas ut. Det går av bara farten. Du tänker inte. Du bara är. Du är uppskattad för den du är och du uppskattar alla på festen såsom de är. Du respekterar människorna precis lika mycket som du respekterar dig själv.
 
Det här är ingen vanlig förfest, märker du, utan jordelivets förfest. I alla dess nyanser. Det är vackert.
 
Du kanske känner dig lite trött en stund men rätt som det är dyker det upp ett ansikte som får dig att le och känna livskraften igen. Du blir mätt av den godaste maten som är framdukad, kanske för mätt, för det är så gott. Du känner medlidande med människan som spiller drycken på sin vackra klänning och du hjälper till att torka upp på golvet. Du har märkt att du mår bra av att hjälpa andra i stort som smått. Du tar ansvar för dina kommentarer till dem du utbyter ord med. Du märker att det är slöseri med tid att klaga på trivialiteter och fokuserar istället på det vackra i stunden. En varm kram, en gest, en sång, ett skratt. Kanske spelas det upp en låt som du tidigare inte tyckt om men nu berör det dig inte, du lyssnar utan att döma. Du har lärt dig att dömandet bara skadar dig själv den lilla tiden du fått här på jorden. Rätt som det är kommer din favoritlåt och din kropp får nytt liv och du känner en bubblande glädje inom dig. Doften av ljuvligt nybakat sprider sig i festernas hus och det får dig att le åt fina minnen. Du väljer att komma tillbaka till din plats i huset och känna dina fötter mot parkettgolvet. Du har märkt att den bästa festen händer barfota med fötterna på jorden, så enkelt. Du behöver inte låtsas att du är längre än du är eller att du måste dölja dina krokiga tår. Dina fötter villa komma fram i ljuset och dansa med sin fulla potential. Du tittar på dem och skänker fötterna den kärlek som de så väl förtjänar. Du upplever en sann tacksamhet i nuet. Tacksam för att ha fötter som tar dig framåt. Du har inte bråttom för du har kommit på att det går så mycket snabbare att ta det lugnt. Du lever i en stressfri kropp och har en avslappnad attityd. Spänningar som tidigare skapat problem på vägen till festen rår inte längre över ditt stabila psyke.
 
Tanken slår dig mitt ibland alla människor och den härliga atmosfären – Är det här bara en förfest? Nej, vad synd tänker du, jag som har så trevligt. Nej, jag bryr mig inte om att följa med de andra ut, jag åker hem istället och tycker lite synd om mig själv eller väljer att gå tidigare för att ta saken i egna händer. Du känner lite beslutsångest över vad du ska göra.. Du börjar bli lite orolig över vad som ska hända sedan….Du börjar tänka. Kanske lite för mycket.
 
Då hör du en röst över din ena axel som säger.
 
Var lugn, den här festen är bara början på något riktigt stort.
 
Du väljer i den stunden att tro på rösten samtidigt som du inser att du har betydelse för andra människor på den här festen och uppgifter att utföra. Du väljer att stanna. Du väljer att leva. Du är inbjuden hit för att du är älskad – precis så som du är.
 
Jordelivet är ett lidande. Det kom Buddha på när han satt under ett Bodhiträd och mediterade. Under människans stund på jorden bor hon i en fysisk kropp vilket gör att hon har förmåga till att känna. Sorg, smärta, vemod, ilska, glädje, lycka. Alla känslor leder till lidande. Om vi känner någon vi inte vill känna vill vi kvickt bli av med det - vi lider. Om vi känner njutning och lycka i någon form vill vi gärna ha mer och lite till, vilket också skapar lidande. Kläng dig inte fast vid en känsla. Släpp taget och följ livets ström. 
 
Det är dags att vi börjar fira att vi har en kropp som kan känna och även lida. Livet skulle bli väldigt innehållslöst annars. När lyckan och glädjen hälsar på bjud in den, absorbera känslan och bevara den. Så kroppen vet hur det känns. Dessa stunder är starka och kan konkurrera ut många grå dagar. Men som solen försvinner om kvällen, går känslan över. Men det kommer alltid en ny soluppgång att vänta på och vara tacksam för. 
 
Korka upp, drick av livets källa, min vän. Börja fira livet och lidandet idag. Ditt hjärta slår än.
Skål för att du finns!

HAPPINESS & UNDERSTANDING 

Titta gärna på youtube klipp med Rick Hanson för ett lyckligare liv

https://www.youtube.com/watch?v=jpuDyGgIeh0 

Läs hela inlägget »

Varför flyttar vissa människor till den stora staden? Länge trodde jag att det hade att göra med karriären, att lyckas och att nå framgång eller bara för att få ett arbete som matchar ens utbildning. På sätt och vis tror jag det är så men jag tror det finns ytterligare anledningar. Det finns något i den lilla staden som inte tillåter det stora tankarna att få slå rot och växa. Det finns ett motstånd till förändring och en vilja av att allt borde vara som det alltid har varit – en känsla av att det var bättre förr. Den lilla människan har lite svårare att tänka utanför boxen. Det är lite lägre i tak här så att det inte blir för mycket väsen. Det finns en bekvämlighet i att tänka ”ja, du tänker som jag och det känns tryggt”. Men det är inte hennes fel. Vi läser mellan raderna. . Hon gör så gott hon kan men det råder en anda av försiktighet i glappet mellan människorna. Tolkningen i det osagda får för stor plats. Kanske det ändå trots allt bara handlar om rädsla. Vissa busiga pojkar gör revolt i småstadsidyllen och har sönder glasrutor och lever rövare allt för att någon ska se dem, höra dem och ge dem någon slags respons. Kanske någon i grabbgänget tar mod till sig och väljer att flytta när det är dags att fatta ett av det större besluten i livet. Kanske är det kärleken som alltid avgör att man hamnar där man hamnar eller är det ett sökande på att känna sig hemma. Vissa stannar där man har sina rötter och njuter andra söker sig så långt bort från rötterna de kan komma för att inte kännas vid det de en gång varit med om.  Kanske någon bara vill prova något nytt i detta liv och tar chansen när den kommer.
 
När framgången dimper ner som ett paket på posten till grannen så har
den lilla människan en benägenhet att känna sig avundsjuk och har svårt att glädjas att någon nästgårds har lyckats. Det är som att en sur eftersmak i munnen träder fram och den lilla människan vet inte vart den kommer ifrån. Jag som är så snäll och gör inte mycket väsen ifrån mig.  Kanske bor det en längtan därinne av att verkligen bli sedd och hörd.
 
Allt för många gånger har jag hört skitsnack om kändisar på TV och framgångsrika människor som lyckats. Man skrattar allra högst om de gör bort sig i TV. En äkta skadeglädje sprider sig i kroppen och just i stunden känns det skönt men någonstans finns ett sår. Den sanna skadeglädjen övergår i bitterhet och som en varelse står man kvar på hållplatsen när tåget går. Det var det, tänker den lilla människan, var det inte mer?
 
Den stora människan är klok att söka sig till friheten, till den sanna glädjen och till energin där den kan leva fullt ut med allt vad det nu innebär. Hon kan skratta högt eftersom bjälkarna i taket är högt ovanför hennes huvud. Idéerna får tänkas högt och sången får klinga i alla nyanser. Det är vackert. Hon får lysa som den klaraste stjärnan på himmelen. Det gör att hon inte retar sig på den lilla människan utan känner endast medlidande med henne. Hon vill hjälpa att ta bort tuggummit under skon men inser att det är bortkastad tid att lösa ett problem som inte ägaren anser sig äga. Hon tänker på den lilla människan som också har förmågan till att lysa men som gömmer sig på en liten gata någonstans i ett hörn och är livrädd för att bli upptäckt när det i själva verket är det som hennes själ allra, allra mest törstar efter. Spänningar i kroppen leder till en allt för ansträngd och sliten kropp som till slut vissnar likt en blomma som inte får vatten.
 
Nu kanske du sitter och känner efter, är jag liten eller stor, och sanningen är den att du är både och. Den som du upplever mest är den du matar mest!
 
Så låt oss hylla både den stora och lilla människan vart hon än är. Hon gör sitt bästa i alla lägen. Ibland vet hon inte vad som är bäst för henne. Tystnaden talar sitt tydliga språk. Hon gör bäst i att stanna upp och vänta.

I väntan ligger de stora orden och meningen på jorden.

Stundtals gömmer hon sig i skuggorna eller i den lilla viken där de små vågorna lurar. Hon är stor i det lilla och liten i det stora. Det kan ingen ta ifrån henne. Hylla henne stor som liten, hon är, det är huvudsaken, vart hon än är, är hon. Hon är älskad för den hon är inte för vad hon gör.
 
Ja, egentligen är det ingen skillnad på dessa två, den stora och den lilla människan, de andas, äter, sover, gråter, skrattar och lever.
 
Kanske är det bara en sak som skiljer dem åt….
 
Att den stora människan lever lite mer…
 
Det är värt att testa, inte att flytta, nej stanna där du står om det känns rätt, men lev lite mer, andas lite djupare. Höj ditt eget värde! På riktigt! 
 
Du vet aldrig när det är dags att checka ut för den här gången.

HAPPINESS & UNDERSTANDING
 

Läs hela inlägget »

Det är så lätt att generalisera och förenkla för att förstå och nödvändigt.
Vi bär alla runt på våra egna sanningar och varandras sanningar.
 
Den lilla pojken på lekplatsen säger; Ja, så är det för det har mamma sagt. Pojken kommer hem från skolan och har lärt sig något nytt; Ja, så är det för det har fröken sagt. Pojken blir stor, snackar med sina vänner efter jobbet; Ja, så är det, det har chefen sagt. Livet fortsätter vi lär oss hela tiden och vi väljer vad vi vill tro på. Kanske en vacker dag kommer vi på att många av de sanningar som vi gått och burit runt på egentligen inte är sanna, vi bara tror de för att vi lever dem som att de vore det. För en stund blir vi missmodiga men inser senare. Aha, en nyckel. Kan jag slänga, släppa och göra en ny sanning. En sanning som blir min egen. Vi måste välja för att överleva. Vilken är din sanning? Varför arbetar du med det du gör? Det kan vara en vettig fråga att ställa sig emellanåt. Vi har ett val. Vad är det jag ser, är det svart eller vitt? Är världen svart eller vit eller både och, det är frågan? En helt logisk fråga i min värld. Vi måste skilja på saker och ting för att kunna förstå. Lägga till eller dra ifrån, separera ett du från ett jag, förenkla för oss själva och inse att det finns så mycket mer att begripa. I en värld som snurrar allt snabbare behöver vi reflektera över vad det är vi går runt och tror på.
 
I ordspråksboken 3:5 står det; Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd.
 
Äsch, skitsnack, tänker du ? Vad ska jag då lyssna till om inte mitt förstånd? Här finns en risk att bli lite smågalen. Och det är inte farligt för en liten stund men vi måsta släppa taget om tankarna och spelet som pågår och kanske börja lyssna på hjärtats inre röst. Där finns visdom och kraft. Mästaren har tänkt på det också.
 
Förra veckan besökte jag en fascinerande plats i de halländska bokskogarna "Bexells talande stenar". En man som levde före sin tid rättare sagt 1831- 1900. Idag är han ihågkommen mest för sitt verk att ha låtit ordspråk ristats in på stora stenar mitt i skogen. Jag tyckte att idén var genialisk och platsen gjorde intryck på mig. Vid en av stenarna stannade jag till lite längre och begrundade orden. Det stod;
 
Den mest bildade är icke den som besitter de flesta kunskaper utan den som har de minsta fel.
 

De fick mig att tänka på att ibland förlitar vi oss så på vår intelligens eller snarare på avsaknaden av den och tror att vi inte vet, eller inte kan. Med konsekvensen att vi lever en sanning om att jag inte vet tillräckligt för att yttra mig. Traditionen säger att Bexells hjärta klappade för människor som satt fast i det mörka, i det svarta. Därför lät han två försupna stenhuggare rista in ordspråken för att avhålla dem från sitt drickande. Det förekommer en hel del stavfel i ordspråken men om det beror på Bexell eller på stenhuggarna vet ingen. Troligtvis lutar det åt stenhuggarna. Och spelar det någon roll tänker jag. Det är vackert. Handlingen är den som bör räknas. Ett fel här eller där. Nutidsmänniskan förstår budskapet och det betyder allt. Rätt eller fel. Svart eller vitt.Du väljer vad du ser. Ser du stavfel eller ser du budskap från en mästare. Ord utan tidsram. Naket och ärligt.
 
Dalai Lama blev tillfrågad av en journalist hur han såg på eländet i världen, katastroferna och terrorn runt omkring och han svarade;

- I don´t see it?

Min första tanke var, ignorerar han det mörka? Bryr han sig inte? Men efter ett tag  slog det mig att det är klart han gör men han väljer att inte se det. I hans värld är det mesta vitt för han vet att han har makten att fokusera på det som är gott, ljust och leder till lycka. Wow, vilken power!  
 
Jag tror att han mycket väl är medveten om den utveckling som sker runt omkring. Han är själv en kula av yin och yang, det är vi alla. Vi kan välja hur vi betraktar vår inre värld och det ger avtryck på den yttre världen.
 
Kanske är svaret enkelt, tänk inte utan bara gör, lev, var ett med din sanna källa. Så hämtar du kraft i en tid som är så mycket mer än bara svart eller vit.

HAPPINESS & UNDERSTANDING
 

Läs hela inlägget »

När jag vandrade på pilgrimsleden mot Santiago de Compostela förra sommaren passerade jag en tidig morgon en mycket liten by med några riktigt gamla hus från medeltiden. Små grå stenhus och gårdar så långt bort från civilisationen man kan komma. Mitt ibland husen stod en gammal kyrka. Kyrkan var liten och inte i bruk och porten var låst. Uppe på taket fanns ett kors som satt på snedden. Framför porten låg det koskit. Precis granne med kyrkan gick hönor och pickade och kacklade. De luktade gödsel och höns och doften var mindre angenäm. Ett lite egendomligt ställe så långt bort från det vi i västvärlden skulle kalla perfektion vi kan komma. På något sätt vilade där ändå ett lugn och en frid. När jag stannade till på leden mitt i byn framför kyrkan slog det mig att det vi människor söker för att må bra finns i det enkla. Det behöver inte vara så märkvärdigt. Vi är mästare på att tro det. Märkvärdighet lönar sig, eller? Det är nog därför vi klär upp oss när vi går på fest eller på konsert. Kyrkor smyckar vi med guld och glamour för att vi tror att Gud uppskattar det. Jag tror inte han bryr sig.
 
När jag i veckan stannade till utanför kyrkan vid torget där jag bor satt det en man utanför porten med en hatt bredvid sig. Han kom från Italien och sökte ett arbete som lastbilschaufför. Jag kunde se att han inte duschat på några dagar. Hans kläder var smutsiga och håret flottigt. Men ögonen lyste klart. Det var en intelligent man som kunde mycket mer om Europas politiska, och ekonomiska samhällssituation än jag själv.  Han var insatt trots sina trasiga kläder. Jag frågade honom om han inte skulle gå in i kyrkan och be Gud om hjälp men han böjde ner sitt huvud och förklarade att han inte ansåg sig värdig att göra det, inte i hans skick. Han var dessutom katolik och respekterade den svenska kyrkan. Lite olyckligt tänkte jag. Vi sätter etikett på det mesta och förhåller oss till en hel del som gör att vi begränsar oss själva. Gud gör ingen skillnad på folk och folk. Alla är välkomna. Jag har insett att han inte är så märkvärdig som vi vill tro. Han är allra mest tacksam om vi bekräftar honom genom att tacka för brödet och soluppgången. Jag tror att han då känner sig sedd. Det är lätt att vi glömmer det bland alla att göra listor. Jag ska bara tvätta, städa, handla, köpa, läsa, googla, äta, springa, köpa, fixa, dansa, trixa, spela……sedan så…. Det bästa är att jag tror att han skrattar och ler med våra förvirrade steg i cirklar på jorden och när vi väl ramlar likt ett barn och faller med ansiktet ner mot rännstenen fångar han oss. Är vi inte uppmärksamma på hans hand så borstar vi av oss och rusar vidare och glömmer att tacka för att tänderna fortfarande sitter på rätt plats.
 
Det finns en indisk saga där en man inte har tid att utveckla sin spirituella sida och när han väl dör återföds han till hund. Under sitt hundliv fortsätter han nosa på allt annat utom på sin spirituella sida så att han i nästa liv vaknar upp som orm. Ormen jagas och dödas kvickt av människan eftersom hon tror att den är giftig och farlig. Berättelsen säger en del om oss människor och att det är värt att stanna upp och ta sig tid att reflektera. Som den djurvän jag anser mig vara vill jag inte rangordna djur eller människor. Jag anser bara att det finns en risk att inte våga bryta ett invant mönster. Ställa sig vissa frågor då och då tror jag bara är sunt. Vart är jag på väg? Vart vill jag gå? Hur kan jag minska mitt lidande här på jorden? Kan Gud hjälpa mig på vägen? Visst, kan han det. Det är bara att fråga. Han är inte så märkvärdig. Vi ska inte vara rädda för att be om hjälp. Du kanske tänker att du klarar dig själv, vad bra. Jag har insett att ensam är stark men kan med god hjälp bli så ofantligt mycket starkare.

Allt gott till dig på vägen
 
 HAPPINESS & UNDERSTANDING

Läs hela inlägget »

Nej, jag menar inte dig förstås. Den här påminnelsen dök upp på min näthinna när jag deltog på ett träningspass häromdagen. När instruktören uppmanade oss glatt att jobba och kämpa var det som att jag trillade ner i ett svart hål, rättare sagt kom ett minne fram när jag var tretton år och joggade utmed havet i närheten av mitt fina föräldrahem. Jag hade precis stannat eftersom jag hade sprungit en bra stund och valde att gå några meter för att hämta andan och få mer energi. Precis då cyklar en skolkamrat förbi mig på sin cykel. Jag minns att han skjutsade sin kompis och när de passerar mig tittar han på mig och utbrister; spring då din lata jävel? Genast stelnade min kropp till av hans kommentar och blixtsnabbt fylldes min kropp av skamkänslor. "Jag borde inte stannat. Jag vet att jag är lat". Jag minns att jag ville ge en mycket snabb replik tillbaka men jag blev så överraskad så jag fick inte fram ett ord, vilket också skapade lite förakt hos mig. Varför kunde jag aldrig komma på en lika saftig kommentar tillbaka? Inte förrän cykeln var utom synhåll kom jag på vad jag kunde kläckt ur mig. Ska du säga som är hjulbent som en gris… men då var det för sent. Och i efterhand har jag tänkt att det kanske var lika bra det. Förresten kanske han menade något helt annat. Han kanske ville ha sagt något i stil med ”jag måste hejda mig när jag ser en så snygg tjej”.. Tack Robban Broberg för dina ord.
Ack, så fel det kan bli. Nåväl, nu fick jag tid att pausa, reflektera kring orden och smälta och inte praktisera hämndverktyg omedelbart.  Jag tror att hämnd bara skadar oss och varandra. Men nog är det frestande och tillfredsställande att ge svar på tal. Ha, en känsla av att vara med i matchen och inte vara helt bortspelad, 1-1. När är nästa rond? Give it to me? Vad vill jag då säga med detta? Min insikt är att minnen ofta inte är sanna. När minnet bubblade upp häromdagen väcktes åter den lite självdestruktiva tonårstjejen i mig till liv och fick mig att smaka på min låga självkänsla igen. Ibland kan jag bli lite ledsen eftersom det inte skett endast en gång utan massvis med gånger. Jag har förstått att jag satt käppar i mitt eget hjul helt i onödan. Numera kan jag ställa mig utanför bilden och ganska kvickt säga; Nämen, vilket häftigt minne. Hoppsan det har visst påverkat mig en hel del, men det betyder ju inte att det är sant. Vår hjärna har en förmåga att lagra information på ett sätt som kan vara farligt för oss. Vi minns lätt dåliga saker, exempel negativ kritik. Vissa kommentarer kan vara djupt rotade i våra hjärnfåror och kan finnas med oss hela livet om vi inte uppmärksammar dem och ser dem från ett annat ljus. Vi måste vakna ur drömmen och se ”Aha, här kan jag lära mig något”. Varför bär jag runt på ett minne som trycker ner mig och sänker min självkänsla? Vill jag det? För det flesta tror jag svaret är givet. Nej, jag ville ha en domare däruppe i mitt hjärnkontor som blixtsnabbt utvisar spelare med rött kort om de gör fula fällningar eller skriker glåpord. Hur ska vi annars kunna vinna matchen? Domaren ska uppmuntra spelarna att ha respekt för varandra, påminna om ”fair play” och få dem att hålla sig till reglerna. Då kan ju matchen bli riktigt angenäm att spela. Om vi vinner eller förlorar, tja, spelar det någon roll när jag tänker efter. Har vi gjort vårt bästa i alla lägen kanske vi kan vara riktigt nöjda? Vem vet det kanske är topplaget som besegrat oss med "nöd och näppe".
 
Tänk efter lite. Har du en domare? Är han rättvis? Hör du ofta glåpord? Hur hanterar du det? Nästa gång, stanna upp, är det gult eller rött kort? Eller kan spelet rulla vidare? Du förtjänar lika mycket respekt som de spelare du ser upp till.
 
Var inte för hård mot dig själv om du upptäcker att du har massa spelare däruppe på arenan som kastar ut sig alla möjliga fula ord när du som minst anar. Ja, du är var du tänker på sätt och vis, så har du fastnat i ett minne, kom tillbaka till idag.
 
Jag minns i Indien ett mantra som en mycket unik och fantastisk yogalärare Ragunath Cappo sade;
 
You are not your mind, you are not your body, you are something divine!
 
Det vill säga; du ÄR INTE dina tankar, du är inte din kropp utan du är något gudomligt.
 
Idag är enda dagen som Gud räknar. Han har inte eller något bra minne, haha. Därför förstår han oss så bra. Gårdagen har varit, morgondagen är ett oskrivet blad. Idag är en bra dag, med goda upplevelser, du kan skapa dem själv. Det gör att du kan spela en bra match varje dag. Gud ger dig förutsättningar. Kanske inte helt lätt motstånd alltid. Men hur många riktigt bra matcher har varit lätta? Fråga Zlatan eller Gud. Same, same but different.
 
Kram och lev nu!!

Läs hela inlägget »

Det pratas väldigt mycket om mindfulness och det är inte konstigt med så mycket stress i vårt samhälle och våra kroppar. En av mina stora förebilder Eckhart Tolle tycker ordet är missledande likt " a mind full of things" och jag kan förstå hans synpunkt men eftersom ordet har blivit mer och mer vedertaget så använder jag det här. Mindfulness är medveten närvaro. Den söker vår uppmärksamhet hela tiden  men vi kan själva välja om vi tycker att vi behöver det eller inte. Jag har själv insett att jag inte bara mår bra av att praktisera mindfulness då och då. Jag behöver regelbunden träning för att fungera som människa och ha balans i livet. Men vadå, tänker du? Sitter hon bara på en kudde titt som tätt och gör ingenting? Det kan man väl inte göra? Man måste ju leva också och få saker och ting uträttade. Precis. Få saker gjorda är bra. Många blir stressade av att inte ha någonting att göra. Jag minns som barn de stunder då jag verkligen inte hade något att göra, jag var uttråkad. Jag sa till min mamma; Mamma, jag har ingenting att göra? Jag minns inte vad hon svarade men hon kom alltid med någon klok idé och uppmuntrade mig att göra något. Vilket jag efter ett tag gjorde också. Kanske ringde jag en kompis eller lekte jag utomhus eller ritade eller något annat kreativt. Så var jag i balans igen. När jag tänker efter så var de där stunderna av total uttråkning nyttig för mig. Det fick min lilla hjärna att nollställas och börja om igen. Då var jag för liten för att förstå det och min rastlösa kropp och sinne ville komma på något att utföra. Idag är det svårt att vara uttråkad. Ännu svårare än när jag var liten skulle jag vilja påstå. Tack vare våra mobiltelefoner finns det distraktioner i en jämns ström. Vi hinner knappt med att blinka så har det poppat upp nya intryck på vår näthinna och det går i en rasande fart. Så om jag skulle gå in i en nionde klass och säga till dem; Hej på er, nu tänkte jag att vi skulle ha riktigt tråkigt en kvart, tror jag majoriteten av eleverna hade storknat. Bara genom att blunda hade säkert hälften av dem hittat en massa anledningar till att fly från denna "astråkiga" uppgift. Vissa hade kanske somnat efter fem minuter eftersom kroppen trott att den plötsligt gått in i viloläge. Andra hade suttit rastlösa med trummande fingrar på bänkarna eller vevande med benen sida till sida och sinnet hade konstant matats med frågan; när är vi klara, när är vi klara, nu har det väl gått tio minuter, eller? Även om du inte är femton längre kanske du känner igen dig ändå? Jag vill bara säga att det absolut inte är något fel på dig. Tvärtom. Ditt sinne är tränat från födseln att bli distraherat, allt för vår överlevnads skull. Det minns jag Ola Schenström sagt på hans ljudbok om Mindfulness i vardagen. (Läs eller lyssna gärna på den i sommar). Vi kan vara distraherade i olika utsträckning beroende på hur vi är konstituerade men vår hjärna måste ständigt vara beredd på en fara. Det alarmerande är att vår samtid har skapat ett system där vi går på högvarv hela tiden, alla stressorer i form av media, internet, vårt tempo och vårt kollektiva reaktiva handlingsmönster får oss att tro massa saker som inte är sanna. Vi lurar oss själva. Jag tror att vi behöver alla hjälp i en viss utsträckning att lugna vårt sinne en smula. Hur då? Jo, genom att praktisera mindfulness. Nej, det innebär inte att sitta på en kudde hela dagen och göra ingenting. Det handlar mer om att göra saker med lite mer närvaro. Kör du bilen? Eller kör bilen dig? Handlar du eller handlar någon annan? Läser du saga för dina barn medan du går igenom ditt jobb samtidigt. Grattis, du är en riktig multitaskare. Ibland är det en fördel, oftast inte. Reflektera hur du gör och ge dig en chans att testa något nytt. Jag har till exempel börjat handtvätta många av mina kläder. Oj, tänker många småbarnsmammor, hur i hela friden ska jag hinna det? Kanske blir du stressad bara du hör ordet. Men i min kropp och sinne har det numera blivit en stund av harmoni. Det mjuka ljumma vattnet smeker mina händer medan jag varsamt kramar smutsen ut ur min t-shirt. Stunder då jag kan känna att min farmors ande är närvarande. Hon förstår. Där och då finns bara jag, mina händer och det blöta plagget i baljan med vattnet. Kommer jag på att jag måste handla, eller ringa ett samtal eller ta tag i en annan arbetsuppgift talar jag vänligt om för mig själv att komma tillbaka till min uppgift, här och nu. Jag tror att det finns ett behov att göra saker långsamt och från grunden. Det vilar något rogivande i det. Alltifrån att gå långsamt, baka bröd, läsa en bok eller laga mat. Vad betyder mindfulness för dig? Är det att sitta på toaletten och bajsa? Läsa tidningen i lugn och ro? Dricka ditt morgonkaffe när du kommer till jobbet? Ge dina barn en godnattkram? Dessa minutrar är kanske de mest värdefulla i ditt liv, både för dig själv och dina nära. Kärleksfulla handllingar lugnar vårt sinne, så slösa på dem så mycket du orkar. Kom ihåg dig själv också. När gav du dig själv en kram och din innerliga närvaro.
 
Oavsett vad mindfulness betyder för dig så börja med en liten vana då och då, lite varje da gör kroppen riktigt gla.
 
Ta hand om dig.
 
Och känner du en nionde klass eller en arbetsgrupp som vill ha astråkigt i femton minuter så hör av dig till mig så hittar vi ett tillfälle. Vem vet, det kanske blir "asroligt" istället. Våga bli överraskad.
 

Läs hela inlägget »

Träning kan skapa olika reaktioner i våra kroppar och sinnen. När du hör ordet träning kanske du reagerar med ett leende och lust eller så vänder det sig lite i magen på dig och ordet kan till och med vara lite skambelagt.  I min värld ska träning vara lustfyllt och roligt.
 
Jag vet av egen erfarenhet att träning lätt kan ge mig dåligt samvete. Jag har märkt att dåligt samvete gör mig olycklig. För det ställer till det för mig och gör att jag mår ännu sämre än vad jag förtjänar. När det kommer till träning är det lätt att vi i början på året är ambitiösa och har stora planer på att förbättra konditionen och prestationen. Sedan dalar lätt motivationen någonstans på vårkanten kanske för att få ett uppsving igen i början på hösten då våra kära sommarkilon ska bort.
 
Med det här inlägget vill jag inte ge dig mer dåligt samvete utan bara vidga ditt perspektiv lite på vad träning egentligen innebär. Träning är rörelse. Rörelse är njutning för kropp och själ.
 Kroppen är skapad för att röra på sig. Rör vi inte på oss blir vi stela, tröga och börjar rosta.
 
Med yogans hjälp har jag kunnat integrera en naturlig rörlighet in i mitt vardagsliv det vill säga att jag springer inte på gym tre dagar i veckan men jag har skapat en vana att röra på mig regelbundet. Jag tar varje liten chans till att ge kroppen den rörelse den behöver. Jag sätter mig på sängkanten på morgonen och sträcker ut armarna i olika riktningar. Jag hittar trappor, går bredvid det långa rullbandet på flygplatser. Stretchar och tänjer när jag sitter framför datorn och cyklar och promenerar så ofta jag får chansen. Står jag i en konversation med en väldigt pratglad människa kan jag samtidigt trycka ner mina fötter mot marken, lyfta huvudet upp mot himlen och suga naveln och insida lår inåt och upp mot kroppens inre centrum. Jag kallar det styrketräning i smyg. Ha, då kan jag slå två flugor i en smäll. Gör en annan människa glad och min kropp lite starkare. Ta inte i så du gör i byxorna bara;). Kroppen älskar rutiner lika mycket som en katt. Den vet vad den vill ha och blir glad av regelbundenhet. Jag har startat en härlig rutin på morgonen genom att ge benen en liten promenad på 20-25 minuter innan jag intar frukosten. Frukosten smakar desto mer och mage och tarm blir glada efter att kroppen har fått röra sig och njuter av syresättningen. Min cirkulation blir bättre och jag fryser inte lika lätt.
 
Enligt ayurveda behöver vi inte toksvettas för att kroppen ska fungera och må bra. Därför kan det räcka för mig ibland att göra solhälsningar. En behaglig temperatur stiger i kroppen och jag blir smidig.
 
Mitt råd är att inte piska dig själv och tänka att jag MÅSTE träna. Omvärdera istället vad träning betyder för dig och vad du mår bra av. Smyg in lite rörelse här och var och du ska se att kroppen vill ha mer. Du kan röra dig och samtidigt leva gott. Helt naturligt…
 
I denna ljuva sommartid var snäll mot dig själv.

 Glad och god midsommar önskar jag dig. 

Happiness & Understanding

Läs hela inlägget »

Minns du? Vad duktig du är! Det var duktigt gjort. Vilka fina betyg. Duktigt jobbat. Wow, duktiga du, vad du kan! Har du fått höra det någon gång och känt dig stolt?  Hur länge har känslan suttit i? En dag, en timme, 5 minuter? Försvann känslan lika fort som du fick respons. Kanske hade du ingen mottagning just då….? 
 
Du kanske hade för bråttom och glömde bort ett tack redan på väg mot nya erövringar. Hungern efter mer har redan startat. Jag är duktig! Om jag gör lite till blir jag kanske ännu duktigare? Jag kan bättre. Det är inget fel att vilja mer men kanske behöver vi bromsa oss själva ibland för var går duktighetsgränsen? Vem bestämmer den?
 
En pundare känner ruset. Du känner behovet. Belöningssystemet triggas igång och du känner en längtan efter mer. Vilken skön känsla.
 
Kan det bli för bra? I den värld vi lever blir det lätt för mycket.
 
Vi behöver balans. Sverige, landet lagom, är ju världsbäst på det, eller? Det borde vi firat på den svenska nationaldagen, tycker jag. Hurra för LAGOM – hur firar vi det egentligen? Med buller, bullar och bång, trumpeter och sång, maracas och band från Treriksröset till fjärran öster, och lite till, med matinfluenser från alla möjliga olika kulturer, för mat är ju så gott, och loppisar och lopp, dans och hejdundrans fest. Vips, så var vi inte lagom längre utan ganska extrema. Vi är inte nöjda. Vill ha mer och mer för någon tycks ideligen tala om för oss att vi inte är tillräckligt duktiga. Vi duger inte. Nu hörde jag det igen. Vad kom den rösten ifrån? Sitter Jante-fjante bakom soffan kanske, eller i bilen? Hörde jag inte rösten genom dörren på vägen ut eller förbi spegeln?? Jag inbillar mig nog bara.
 
Kom tillbaka lite. Titta på dig själv i spegeln och säg högt. Jag är tillräckligt duktig och det räcker långt. Jag är redan komplett. Behöver inte ändra på någonting överhuvudtaget. Andas. Det är väl härligt. Jag kan få vara lagom idag. Ta ett djupt andetag till. Jag kan få vara lagom idag och imorgon också och det duger gott. Sänk axlarna några grader. Lita på dina ord. Var glad för vad du har. Det räcker långt.
 
Moder Teresa började sin undervisning med ett par pinnar i sanden. Hon hade inget material, varken block eller kritor men barnen älskade hennes undervisning och det ville veta mer. De frågade och hon svarade. Hon fick dem att öppna sina ögon. Om hon var duktig? Det är klart hon var. Men hon hängde inte upp sig på det. Hon fortsatte. När människorna (de vuxna) märkte av hennes framgångar blev de först misstänksamma men när de såg vilka resultat hon fick fram hos barnen gladdes de över hennes arbete och var tacksamma. Flera av hennes elever valde senare att gå i hennes fotspår. Inte främst för att bli framgångsrika utan för att de mindes glöden och passionen i ögonen på sin lärarinna. De ville ge andra det hon hade gett dem.
 
Duktiga du herr eller fru eller vad som helst. Det som spelar roll är att Du är Du. Testa att byta ut duktig för en dag mot viktig. Minns du? Vad viktig du är! Det var viktigt gjort. Vilka viktiga arbetsuppgifter. Viktigt jobbat. Wow, viktiga du, så värdefull du är! Inte minst värdefull för dem du har runtomkring dig. Bli din egen mest värdefulla vän. Ställ inte högre krav på dig själv än du skulle göra på din vän. Its´ enough. You are so enough!
 
LOVE LAGOM!
 
Happiness & Understanding

Läs hela inlägget »

Ja, du läste rätt. Du är orsaken till din smärta, problem och lidande. Det kanske känns lite obekvämt i stunden att läsa det.
”Jag? Är jag orsaken... ? Skulle det vara mitt eget fel, att jag mår som jag mår?”
Ja, på sätt och vis. Det finns alltid en orsak och en verkan.
 
Nähä, tänker du, ”det kan inte ha med mig att göra”. ”Det beror inte på mig”. Det är skönare att skylla ifrån sig och hitta en orsak där ute. Läkarens fel, mina gener, min partner, min skolgång, mina kamrater som inte var några kamrater, min granne, jobbet, tiden. Det är lättare att hitta en orsak därute…
 
Människan gillar genvägar. Hon tror att hon kommer fortare fram då men hon lurar bara sig själv. Det finns inga genvägar.
 
Naturdoktorer rekommenderar oss att ändra våra kostvanor, kanske utesluta mjöl och mjölk och dricka mer vatten. Inte över en dag utan kanske under 1 – 3 månader.
”Nej, det orkar jag inte, så tråkigt. Man måste ju få leva också?”
Frågan är om det är roligare att gå med sjukdom och smärta?
 
Bränslet är viktigt. Du tankar inte din bil med 98 oktan bensin om den föredrar 95. Om du har gjort det, vet du att det blivit problem. Kroppen kan du däremot tanka med pizza, hamburgare, läsk, vin, och kilovis med godis och förväntar dig en kropp som är smärtfri, pigg, alert och stark. Vem försöker du lura? Om kroppen inte uppfyller dina förväntningar så slår du på den, ”Jäkla fot”, ”om bara ryggen inte gjorde så ont eller höften”. Suck!
Tankar är också bränsle och en avgörande orsak till att vi mår som vi mår.
Stackars lilla kropp. Den gör så gott den kan. Dock är kroppen så smart för om den inte får rätt näring säger den ifrån. ”NU får du ta och kamma dig och tagga ner lite”.
 
Ayur-veda, betyder livs-kunskap och anses vara ett av världens äldsta medicinska system. Ayurvedan ser den hela människan och inte bara en fot, en rygg eller ett hjärta.
Det gör att vi kan komma åt roten till problemet och bli botade för alltid. Västerländska mediciner botar oftast bara symtomet men grundorsaken finns kvar. ”Vi sopar skiten under mattan” och tror så länge vi inte ser smuts finns det inte. Inget ont om läkemedel. Det har räddat många liv, men vi behöver reflektera kring vad det gör med våra kroppar på sikt.
 
Jag tror det är fler och fler människor som mycket väl är medvetna om detta.
 
Kanske kommer det en läglig förkylning i semestertider, ett ovälkommet munsår eller någon annan inflammation i kroppen. "Ja ha, men jag kände det på mig", säger du. "Jag vet, jag har slarvat med både mat - och sovklockan, arbetat för hårt och inte tränat som jag borde".
Du är mycket väl medveten om att du bär ansvaret på ett eller annat sätt. Vi lever i ett stressat samhälle. Stressen tar kol på oss. Den äter upp oss utifrån och in och inifrån och ut. Frågar du en kvinna i Nepal om stress så ler hon och förstår säkert inte frågan. Hon fortsätter sin stilla lunk uppför berget med sina 20 kg blomkål på ryggen. Hon tar ett steg i taget. Hon har inte bråttom. Världen får vänta.
 
Du är lika klok som kvinnan i Nepal.
 
Tappa inte tillit till din klokskap. Den är guld värd.
 
Det jag vill säga är inte att du ska slå på dig själv, ännu hårdare. Nej, du ska faktiskt hylla att DU är orsaken. Det betyder nämligen att på andra sidan myntet är du källan till din egen hälsa, välmående, kraft, styrka och lycka.

Så jag ber dig att rotera ett varv. Ge dig själv en ny chans. När mår du som bäst? När är du lycklig? Hur känns det i kroppen? Kan du andas in och stanna kvar i den känslan? Kan du långsamt sänka dina axlar och mjukna i ditt ansikte. Du kan förändra ditt tillstånd här och nu. Jag vet att du inte kan ändra i det förflutna men du kan ta vara på ögonblicket. Du kan skapa en bro till mer hälsa och välbefinnande genom att släppa din oro i bröstet. Attrahera det goda livet. Det finns här för dig. Titta ut genom fönstret och häng med fågeln i sin flygtur. Känn doften av nybakat? Tillåt små, små spänningar att avlägsna sig.  Du är värd det bästa.

Michael Jackson visste vad han skrev när han sedan valde att sjunga högt;
 
If You Wanna Make The
World A Better Place.
Take A Look At Yourself, And
Then Make A Change.

 
Tack för att du tog dig tid att läsa dessa rader. Det gör mig glader :)
 
Happiness & Understanding
 
Läs gärna ”Yoga är min terapi av Janesh Vaidya” för mer kunskap om yoga och ayurveda.
 
 

Läs hela inlägget »

Solen skiner, fåglar kvittrar, vinden är sval och det är mycket behagligt i luften. Min kropp möter morgonen med långsamma steg. Mina kläder känns mjuka mot min hud. Moder jord stöttar mina fötter. Fader himmel ber om min uppmärksamhet och får mig att sträcka på mig helt naturligt. Fågel, fisk eller mittemellan. Jag är mittemellan. Naturen är vacker, bladen på träden är grönare än grönast och solen lyser på blommorna så att det gnistrar om dem. Träden står upp stolta i skogen. De älskar våren. De har väntat så länge för att få visa sig så att människorna ska lägga märke till dem. De påminner oss om vikten av att andas. När jag passerar ett träd får jag plötsligt för mig att ge det en kram. Vi kramas en stund och tid och rum står stilla. Den svarar med sin energi och sitt lugn. Jag fylls av ro och stillhet ett ögonblick. Då avbryts jag av en tanke; Tänk om någon ser mig? Tanken slår rot för en stund. Jag suger på karamellen och märker att mina ådror drar ihop sig. Mitt hjärta krymper i bröstet men även om känslan är stark och tydlig. En ny tanke kommer till mig; Tänk om ingen ser mig? En skugga av sorg och tomhet sveper förbi. Ett ögonblick senare kommer en mjuk vind av nyfikenhet och tilltro farande och smeker min kind. Mitt hjärta upplever AHA. Jag står kvar. Trädet ger mig svar. Varje väsen har, en skatt inuti.

Vad är värst egentligen?  

Allt för många gånger tror jag vi frågor oss ”tänk om någon skulle se mig?….. Du har säkert flera minnen som väcks till liv när du har gjort något annorlunda. Hur kändes det då? Kände du dig levande? Skämdes du? Var du busig, som Emil i Lönneberga? Kändes det som om du gjorde något fel?

Eller fick du en idé men ångrade dig i sista stund? Äsch, jag struntar i det…kanske du tänkte? Gick du miste om något, tro? 

Vi kanske inte får för oss att gå till jobbet i morgonrock och tofflor, eller köra bil i bara underkläderna, står inte på händerna i flygplansgången eller går ut nakna i trädgården. Eller? Jo, kanske får vi visst för oss dessa tankar (eller är det bara jag, haha) men vi skulle aldrig göra det… för tänk om någon såg oss? 

Nu tycker jag att det är dags att vända på det. För nog vore det värre om ingen lade märke till oss? Att komma hem till ett tomt hem där ingen möter oss i dörren kan kännas svårt. Eller att mötas av en nedlåtande kommentar det första vi får höra är inte heller så kul. Vi behöver alla bekräftelse. Vi vill bli sedda på ett eller annat sätt. Jag tror det finns en logisk förklaring till varför så många skaffar hund i dagens samhälle. Vår lilla vän bekräftar oss. Alltid. Oavsett om dagen gått bra eller dålig får vi alltid en glad och uppskattande respons. Hurra! 

Kanske är vi inte så olika träden i skogen ändå. Det är inte alltid vi sticker ut men var och en av oss har en längtan efter solljus. Se mig. 

Så min vän, vad kan du göra idag för att visa dig? Ge dig själv ett leende. Krama ett träd. Vinka till en annan förare. Hoppa högt framför datorn på kontoret och fira. Du behöver inte springa naken i trädgården, om du inte gärna vill. Kom ihåg, ingen är som du. Och tänk om ingen såg dig. Då går världen miste om ett vackert träd. Och det vill du väl inte? 

Happiness & Understanding

Läs hela inlägget »

När jag var i Nepal på meditation tio dagar i början av året använde jag bara ett par byxor. På tio dagar. Ja, just det, ett par byxor. Om jag kände mig smutsig? Nej, inte direkt. Jag kände mig snarare renare och gladare dag för dag. Kl. 4.00 när klockan ringde och vi skulle samlas för att meditera 4.30 gick det snabbt att göra sig iordning. Lite iskallt vatten i ansiktet och byxorna på. Färdig! Ja, nu satt jag ju inte i bar överkropp och mediterade men det gick snabbt att klä på sig:). Jag insåg hur mycket tid jag sparade på att inte behöva göra så många val. 

När jag kom hem ifrån min vandring i Spanien minns jag att jag plötsligt fick bekymmer direkt när jag öppnade min garderob. Vilken tröja ska jag ha idag? Den hade jag igår så den kan jag ju inte ha idag igen. Vilken väska ska jag ha, den större eller den lite mindre? Om jag tar den lilla kan jag inte få plats med lite extra saker i men om jag tar den stora ser det kanske konstigt ut om den inte är välpackad. Den måste matcha med byxorna. Haha, ni hör vilka bekymmer man kan ha med alla val en full garderob kan erbjuda. Det är säkert många män som känner igen sig i min beskrivning :). Hoppsan, där kom en fördom flygande.

Jag har kommit på att de stunder när jag varit som mest lycklig är stunderna då jag inte behöver tänka så mycket. Jag njuter av det lilla. Av att ligga och sola en stund i de skönaste plagget i världen. Solen värmer min själ och jag svarar med ett leende. Eller stunden under ett möte med en ko i Indien, bara hon och jag. No words needed. Eller en stund då jag står still och insuper nuet på vägen från matbutiken. Jag har handlat middag för kvällen efter ett par mils vandring. Middagen är mycket enkel. En burk linser, lite bröd, en tomat och en avokado. Enkelt men i stunden så gott. Lycka.

Livet är enkelt, så enkelt, om vi bara vågar släppa taget om alla våra saker.

Nu säger jag inte att det är fel att handla och äga saker men vi bör bli mer medvetna om vilken relation vi har till alla ting vi omger oss med. Ett praktexempel är filmen Sagan om ringen och vad en liten ring kan göra med en människa.

Det är inte sakerna som gör oss lyckliga utan stunderna då vi njuter, nakna, påpälsade, vid havet, i skogen, tillsammans med våra nära och kära eller en stund med oss själva. Kanske njuter vi som mest en stund med en kopp te eller kaffe i våra favoritbyxor. 

Jag önskar dig många fina, enkla stunder framöver.

Happiness & Understanding

Läs hela inlägget »

När jag var liten hade jag en vild fantasi. Det sa både min mamma och skolfröken. I takt med att jag blev större fick
jag lära mig att fantasi är bra med måtta. Man får tona ner den lite för att passa in. Annars kan man ju verka knäpp och konstig, intalade jag mig själv. Och vem vill vara konstig och annorlunda när man är åtta år. Min fantasi har alltid funnits där men jag lärde mig att hålla den i bakgrunden. Under senare år har jag återupptäckt min fantasi och insett vilken resurs den är. Vissa kanske skulle tycka det är knasigt och barnsligt men jag känner istället en stor tacksamhet. Min fantasi hjälper mig att tänka utanför boxen. I min fantasi finns det inga gränser eller hinder bara oändligt många möjligheter. I min fantasi växer lycka på träd. Här blommar rabatterna jämt och regnbågen lyser trots klarblå himmel. Därborta finns skatten. I min fantasi vet jag precis var den finns. Jag njuter och dansar och andas medan jag uppmärksamt tar mig framåt.

Jag upplever att vårt samhälle kan ibland kväva människors lust, kreativitet, drömmar och fantasi. Vi glömmer bort oss själva bland alla måsten, regler, filer, kostymer, mappar, etiketter, ordningstal och strukturer. Valborgsmässoelden har avtagit. Elden som påminner oss om att ljuset är här på riktigt. Vintern är ett minne blott och nu dansar nya tider in. Men elden tenderar att följa efter oss på ett mindre angenämt sätt än det vi innerst inne önskar. Den bränner oss i kanterna eller är det vi som tillåter oss att bli brända? Utan att märka att vi både tappar fart och syre eldar vi på. Mera ved in i brasan. Märkligt. Som om vi inte vill släppa taget om vintern och de lyckade resultaten. Till slut blir värmen så påträngande att vi behöver en svalkande dryck eller en isande karamell för att somna. Realistiskt eller bara dumt? 

Vi behöver svalna en smula.

En sann förebild inom mental träning, Lars Erik Uneståhl, sa att när en golfspelare blir ”för" insatt i slaget så tenderar han att tänka för mycket och svingen och slaget blir sämre. Kan vi istället fantisera att slaget är en fullträff med rätt känsla i kroppen innan vi slår till har vi halva inne (haha). Testa.

Jag brukar tänka på de som lyckats? Hur har de tänkt? Har de drömt och fantiserat? Skapar de sina egna fantasibilder i sitt sinne eller tänker de riskanalys, realistiskt och förnuftigt? I min värld blir riskanalyser och realistanalyser lätt tråkigt och det kväver min fantasi. Missförstå mig rätt. Jag älskar er, realister, och ni kompletterar mig. Tack gode Gud att vi alla får finnas.

När jag satte upp mitt mål med min vandring till Santiago de Compostela på 21 dagar tänkte jag att det kanske inte var så realistiskt för en ovan vandrare att gå ca 4 mil om dagen med tung packning i 35 graders stekande hetta. Men, värt att försöka. Det tog 22 dagar (med skoskav och blåsor) men mitt mål lyste som en klar stjärna hela den långa vägen och höll mitt hopp vid liv. 

Så mitt råd till dig är att våga höja ribban lite extra, vad du än siktar på. Du kan mycket mer än du tror - jag lovar! 

LOVE, HAPPINESS & UNDERSTANDING

Läs hela inlägget »

Du väcker minnen hos mig...
Minnen om hur det var. När du var hos mig. När jag träffar mina vänner och vi pratar om förr. När vi pratar framtid i nuet spökar du hos mig. Jag famlar. Går vilse i tiden. Likt en vålnad sveper du förbi. Jag andas in din skugga och jag andas ut ett då. Känslorna svalnar likt tevattnet i min kopp. Minnen bleknar sakta bort. Glimtar av historia och nostalgi far förbi. Ögonblick på hur det var. När du var hos mig. En person som inte längre finns. Från ett då upppstår  stunder jag sörjer. Vet att jag inte kan kalla tillbaka  underbara ögonblick. Nu är det ett minne blott och jag väljer att gå. Jag väljer att se världen med nya ögon. Jag väljer att se världen från den ljusa sidan. Varje dag är en gåva. I nuet väljer jag att vara en ny människa som betraktar världen och mig själv med ödmjukhet, tacksamhet och kärlek. Jag väljer att fånga livskraften där jag står. Just nu. Just här. Det finns alltid ett val. Jag kan välja att fastna i ett då eller att se möjligheten i ett nu. Jag har alla möjligheter i världen att skapa mig just det liv som jag önskar. Alla möjligheter i världen. Jag väljer vad jag vill tro på och hur jag vill leva. Jag älskar mitt liv. Just så som det är. Oavsett passager så klarar jag av det. Jag har en vilja av stål och ett hjärta av guld. Tacksam för att få leva just nu. Tacksam för alla underbara människor som korsar min väg. Du vände på mitt perspektiv. Vänskap är en gåva och jag är en del av gåvan. Jag vågade inte tro på det då. Vågade inte tro på mig själv. Då är ett då och nu är ett nu. Jag andas in, och ser mig själv som den jag är. Jag är någon. En magnifik varelse. En del av en stjärna. Guds barn och härlighet. Helt komplett trots sprickor i fasaden. Just så. Just här. Just nu. Varken mer eller mindre. Jag andas ut. Helt perfekt operfekt. 

KÄRLEK, FÖRSTÅELSE & FÖRLÅTELSE till dig!

Läs hela inlägget »

Jag var 27 år gammal när yogan knackade på dörren, på riktigt. Jag hade yogat till och från sedan 20 års ålder men alltid hittat anledningar och bortförklaringar att inte göra det på regelbunden basis. Men så en dag dök det upp en möjlighet att utbilda sig till instruktör. Omedelbart efter att fått veta att gymmet där jag jobbade skulle utbilda ett gäng började mitt hjärta banka som aldrig förr. Då förstod jag inte varför men idag vet jag att universum bankade på min inre port för att berätta ”vilken chans – det får du inte missa!” Jag tog chansen och fick möjligheten att starta en otroligt spännande och rolig resa. Jag är otroligt tacksam för denna gåva. Med en aktiv kropp och en hel del timmar bakom ett bordtennisbord var jag stel, mycket stel.  Jag minns som barn att jag var oförmögen att sitta i skräddarställning på lekskolan, vilket tycktes se så lätt ut för de andra klasskompisarna. Idag, efter flera års träning och avspänning, kan jag till och med meditera i lotusställning (ett par minuter i alla fall J ). Min erfarenhet har på så sätt hjälpt mig att tro på att allt är möjligt, även om det tar tid. Jag var inte bara stel som barn utan mycket orolig och nervös och behövde ett verktyg för att kunna slappna av. När jag var 14 år fick jag börja ta sånglektioner och min lärare Agneta hjälpte mig att bli medveten om min andning och lärde mig betydelsen av att andas med magen för att kunna hålla ut tonerna. Min nya verktygslåda i andningsteknik ledde till en stor förändring i mitt liv. Genom att jag fick lära mig att reglera min andning kunde jag på så sätt påverka min inre oro och ta kontroll över min nervösa kropp. Det var inte minst en stor hjälp under mina sångframträdanden som jag älskade men också bakom bordtennisbordet för att kunna prestera bättre i tävlingssammanhang. Så slutsatsen är att andning - is the shit. Detta bekräftar Anders Lönedal (som jag lyssnat på via podden Hälsosant), han är expert på kopplingen mellan andning och välmående och han menar att många sjukdomar som uppstår i vår kropp beror på att vi inte andas rätt. OM vi kan lära oss att slappna av och andas på rätt sätt kan vi alltså förebygga och få bukt med många sjukdomar.
Både yogan och andningen har hjälpt mig till ett bättre liv på så många plan. Att få en bättre kroppskännedom, veta hur jag fungerar, ha kontroll är mycket tillfredsställande och inte minst när det blåser snålt är det skönt att kunna plocka fram ett verktyg. Meditation började jag fördjupa mig i under min skilsmässa. Jag behövde något mer i livet för att kunna ta mig framåt, eller för att resa mig upp. När livet är tufft gäller det främst att överleva men med meditationens hjälp kunde jag också finna en mening mitt i det svåra. Även om jag hade dagar som var mentalt utmanande svek jag aldrig mig själv om att sätta mig på mattan för att yoga eller meditera. Mattan blev som en slags borg för mig och det balanserade mitt liv mitt i det svåra.
 
Yogarörelser, andningsteknik och meditation har hjälpt mig enormt mycket och jag känner att det är en viktig uppgift för mig att dela det som yoga, andning och meditation kan innebära om vi ger det en verklig chans.
 
Om du är nyfiken på att prova så har jag kurser ute på Naturum Getterön i Varberg – gå gärna in och kika på www.lindyoga.se
 
I påsk erbjuder jag en kortare form av retreat som ger dig en stunds återhämtning och ny energi.
 
Önskar dig allt gott-  energi och harmoni!

Läs hela inlägget »

Jag sitter vid mitt köksbord. Hemma i Sverige igen efter ett makalöst äventyr. Vågar påstå att verkligheten överträffat drömmen. När jag packade väskorna hade jag ingen detaljerad plan bara en grov skiss och en känsla av att ett stort äventyr väntade och tajmingen har aldrig känts mer rätt. Min kropp hade väntat länge på det här äventyret. I takt med att dagarna gick växte insikten om att Universum har en plan, lita på den.
Min resa påbörjades  med tio dagars djup meditation i det heliga landet Nepal. Landet där Buddha föddes. Och på något märkligt sätt tyckte jag mig se det avspeglas hos befolkningen. Varje möte jag erfor med en Nepalis gav mig hopp och fick mig att känna kärlek och medkänsla. Trots fattigdom fanns det utrymme för varma ögon och ett leende. Vilket jag upplever ibland är en bristvara i västvärlden. Jag minns en gammal kvinna jag mötte på vägen nedför bergen från Poon Hill till Ghandruk. Hon satt fridfullt på en låg pall och iakttog barnen som lekte på gården. Hennes djupa fåror i ansiktet vittnade om att hon jobbat hårt. Det som fascinerade mig var att hon såg så tillfreds ut där hon satt. När våra blickar möttes sprack hon upp i ett leende och jag kunde se att hon saknade flera tänder. Ändå log hon och strålde som solen själv. Vilket fick mitt hjärta att smälta. Vi hälsade på varann utan ord och jag vandrade vidare. Det här var bara ett av många underbara möten jag upplevde under min resa. Jag förälskade mig inte bara i människorna och dess ödmjuka och varma sätt men också i den hänförande naturen. Nog för att Nepal är ett fattigt land men det beror på hur man ser det. Naturen är storslagen. De mäktiga bergen med snö på topparna talar sitt tydliga språk. De har makt. De skapar förutsättningar och förser människorna i bergsbyarna med klart vatten. Vilket är en rikedom i sig. De mäktiga bergskedjorna kan ingen ta ifrån landet. Dock blev mitt hjärta ledset när jag såg allt skräp utmed vägarna. Det fick mig att känna ett ansvar. Många människor jag mötte tycktes inte förstå att skräpet förstör jorden. Det slog mig att det behövs mer utbildning och kunskap om miljön. Vi måste alla upplysa varandra. Turister vill bli försedda med kaffestopp utmed vandringslederna vilket resulterar i skräp i form av godispapper, tomburkar, plastflaskor etcetera. Jag påstår inte att alla skräpar ner men mina ögon observerade alltför ofta skräp i naturen. 
När jag några veckor senare snorklade bland färgglada fiskar i det australiensiska vattnet log jag när jag upplevde ett kristallklart vatten och tillsynes glada fiskar utan tillstymmelse till skräp. Jag önskade där och då att fiskarna ska få simma i fredlig miljö länge. Klart vatten och grön natur är tecken på en hälsosam planet. Jag blir glad i själen över vår vackra natur och jag känner en stolthet över att få vandra en stund på jorden (tack Laleh för geniala textrader). 
Min resa fortsatte mot Australien med ett stopp på vägen i mångakulturella malaysiska staden Kuala Lumpur. Jag kände direkt när jag satte mig i taxin till hotellet (som min älskade vän bokat, tack Sara) att det var en kontrast. Den superlyxiga taxi bilen som hämtade upp mig var skillnad mot en gammal bil utan skyltar och bälte, dock vad chaufförerna lika vänliga. Ingen bättre eller sämre egentligen. Bara olika. I stadens utkant vid en gigantisk grotta Batu Caves bjöds jag på ett hinduiskt firande utöver det vanliga. Vet inte om jag förstår mig på alla hinduiska ritualer men det viktiga vara att delta i den sanna glädjen som platsen och människorna gav upphov till. Fest, lycka och hopp. Oavsett vad vi firar och när har vi alla en önskan om att få uppleva glädje och lycka. En hinduisk man som jag pratade med på tåget sa att det är bra med att bo i ett mångkulturellt land som Malaysia. "Many public holidays", sa han och skrattade. 
Jag minns också ett möte med en islamsk kvinna och hennes man och två söner. Hennes familj var klädda i vanliga kläder medan kvinnan täcktes av skynken, endast hennes ögon kunde skönjas. Jag kände en tacksamhet att få gå i tunna, ljusa byxor och linne denna varma kväll. Våra blickar möttes när vi passerade varandra på gatan. Jag log och hon log tillbaka med de varmaste ögon. Att se en främling le är guldet för mig. 
Värmen steg ytterligare när jag kom till Australien. Ett land som i mitt tycke har det mesta. Vänliga människor, rik natur och god mat. Om man letar. Den som söker, hen finner. 
Australien tycks vara ett land som är lätt att leva i. Det råder en avslappnad stil och den härliga accenten fick mig ständigt att le. Nog är det som överallt skillnad mellan storstadspuls och landsbygd. I det färgsprakande Sydney passerade jag påtagligt fler stressade människor än i Brisbane. Bland stadens jäkt fanns inte samma utrymme för leenden. På huvudgatorna möttes jag ofta av människor med cigarett i munnen med ett tillsynes behov av att lindra sin stressade kropp och sinne ett slag. 
Vi har alla ett behov av lugn och ro. Och jag tror vi gör vårt bästa, utifrån vår förståelsehorisont, för att hitta det. Det är inte konstigt att det behovet av lugn blir särskilt påtagligt i en  storstad. Därför blir jag extra glad när jag ser att det finns platser för kontemplation såsom en grön botanisk trädgård, en lång strandkant eller en bänk vackert omgiven av träd eller en minnesplats som gör oss påmina om vår historia. Den drivna nutidsmänniskan bäddar alltför lätt in sig bland höghus, hissar, vältrafikerade vägar, transportsträckor och bullriga miljöer när vi nog egentligen är i behov av mindre brusiga och mer rofyllda mijöer.
Människans sinne blir utmattat av många intryck. Det var en påtaglig känsla under min resa. Visserligen förflyttade jag mig från olika länder och platser och kulturer. För att bemästra allt brus fick jag en otroligt god hjälp av meditationstekniken jag fick lära mig i Nepal. För evigt tacksam, Goenka. Att observera mitt andetag. Det och endast det. En liten stund morgon och kväll gjorde underverk för kropp, sinne och själ. Tekniken fick mig att uppleva en känsla av "hem" vart jag än i världen var. Det är en skön känsla. 
Vart du än i världen är önskar jag dig...
Ljus, energi, lycka och frid   

Läs hela inlägget »

Det är som det är...
Jag påbörjade mitt äventyr i Nepal för snart tre veckor sedan. Det första tio dagarna spenderade jag i utkanten av Kathmandu, tyst Retreat på ett Vipassana meditationscenter. Rejält omtumlad efter en stor utmaning. Att åka till ett främmande land med helt andra förutsättningar än Sverige och sedan dyka djupt in i sig själv för att försöka övermästra sinnet är en utmaning. Nu älskar jag utmaningar, men ändå. I somras hörde jag en inre röst som sa; "Åk till Nepal". Jag visste inte varför men ju mer jag frågade, hörde jag inget svar. Som jag hörde Zazoo i Lejonkungen säga  "det får du se när du kommer dit". Hela hösten sökte jag ändå efter en lämplig utmaning. Eftersom jag hade en önskan om att fördjupa mina meditationskunskaper fann jag ett center i Nepal som utförde Vipassana- meditation. En teknik som spridits av gurun S. N Goenka runt om i hela världen. Jag ansökte om en plats och fick en strax efter. Jag insåg att det var en mycket seriös kurs och strikta regler som gällde vilket skulle kräva en beslutsamhet. Jag ställde in mig tidigt på att det skulle bli en utmaning men anade inte i vilken utsträckning. Väl framme fick vi lämna in mobiltelefon, plånbok, eventuella böcker och skivmaterial. Ingen verbal eller fysisk kontakt var tillåten. Ingen ögonkontakt med någon på tio dagar. Endast en liten yta att röra sig på så känslan av att befinna sig i ett fängelse var inte långt borta. Dagarna innebar 4-5 pass sittande meditation 1-2 timmar per gång. Jag klarade att sitta 2 timmar vid några tillfällen utan att röra mig, vilket kändes som att benen  när som helst skulle gå av. Men när klockan ringde och vi var lediga infann sig snabbt en känsla av frid I kroppen och det tog bara några  minuter så kändes kroppen hel igen. Insikten blev väldigt klar. Allt är temporärt, så även smärta. Den går över. Det kluriga är att vi tenderar att hålla fast vid smärtan som om vi är rädda att förlora något. Man lär sig mycket när man dyker in i kroppen och studerar den. Objektivt! Kursen gick ut på att observera sensationer som uppstår i kroppen hela tiden men vi blir mer medvetna om dem när vi sitter stilla. Det gör att man känner sig klarare och renare i sinnet efteråt. Efter tio dagar har det hänt mycket och det känns som om man har gjort en "hjärnoperation". Det tar ett par dagar att hämta sig. När jag hade hämtat mig blev allt så mycket klarare, renare och jag kände sann glädje. Tårar av tacksamhet har trillat.
Det är tufft att möta verkligheten  ibland med allt lidande som finns. Att se människors liv i svår fattigdom i ett land som Nepal kan vara en stor utmaning. Men som Goenka har lärt mig - nyckeln är att se på saker objektivt. Det är som det är. Ett buddhistisk synsätt som handlar om acceptans, vilket leder till frid. Så varje gång jag stöter på problem tänker jag , allt är temporärt, det är som det är , varken bra eller dåligt. Med ett leende blir allt så mycket lättare.

Min vandring bland bergen i Anapurna blev en fantastisk upplevelse. Neapel är rikt på naturupplevelser och hjälpsamma människor. Delar mina tankar om det nästa inlägg.

Peace , harmony and understanding !!!

Läs hela inlägget »

Följ bloggen

Här kommer jag att publicera nyheter och annat som har med Lindyogas värld att göra. Följ mig gärna ... Tips på bloggläsare är apparna Feedly och Bloglovin.

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Arkiv

Etiketter