loggo_lindyoga150719_NYphone

2016 > 08

Jag klarade det! Jag tillbringade min semester på leden mot Santiago de Compostela och mot världens ände Firsterra. Jag gick cirka 900 km på fyra veckor och jag måste erkänna att jag känner mig stolt över min bedrift. Jag har hela tiden varit inställd på att jag ska klara det men visst kom tankarna på om kroppen skulle hålla. Det viktiga jag lärt mig under resan är att ta ett steg i taget och vara tacksam för varje steg som tar mig framåt. Under min vandring har jag fått en ännu bättre kroppskännedom och vet var gränsen går.. Eller gör jag det? Vet jag var min gräns går? Jag upplevde att jag fick en styrka på vägen som jag aldrig känt tidigare - samtidigt som jag märkte att det fanns mer att ge. Kroppen är ett underverk. Du orkar så mycket mer. När jag trodde att jag var helt slut hade jag ork att gå ytterligare några km för att komma fram till kvällsdestinationen samma dag. Jag överraskades över min uthållighet och styrka. En kille från Portugal som jag slog följe med under en dag berättade att El caminon ( som leden kallas) är uppdelad i tre delar, en fysisk, en mental och en spirituell del. Den första fysiska delen fick jag erfara genom att jag fick mina fotblåsor och insåg att den här resan kommer inte bli smärtfri samt att höfter, knän och fotleder skulle anpassa sig. Den andra delen, den mentala, utsätter vandraren för milsvidda prärielandskap framför sig och du kan se vägen oändligt långt bort. En känsla av att vägen aldrig tar slut giper tag i en och vandrarens utmaning blir att bryta ner sträckan i mindre etapper för att klara av den psykiska påfrestningen. Särskilt när man mil efter mil bara har sig själv att roa sig med. Den sista delen, den spirituella, förändras vägen och landskapet. Bergen blir påtagliga och en förväntan om det gudomliga växer i vandraren. Andliga frågor blir mer centrala, upplevelsen och samhörigheten med något större gör strapatsen rikare och starkare. Har man tur får man svar på en och annan fråga som man bär på. Tårar trillar av tacksamhet och lycka att få känna sig som en livs levande människa. Triviala bekymmer i vardagen blir sekundära och det som betyder något är mötet med naturen och kontakten med skaparen och energin du omges av. I skrivandets stund känner jag en viss tomhet som om resan tagit slut och vandraren har kommit hem igen mer vilsen än hon begav sig. Samtidigt känner jag mig lugnare i själen än någonsin förut. Något grep tag i mig där på vägen mot Santiago de compostela,  en tillit växte fram, en kärlek till livet. Så det kaos som kommer efter en stark andlig resa är förmodligen en naturlig del på vägen mot nya mål, drömmar och äventyr. 

Läs hela inlägget »

Följ bloggen

Här kommer jag att publicera nyheter och annat som har med Lindyogas värld att göra. Följ mig gärna ... Tips på bloggläsare är apparna Feedly och Bloglovin.

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Arkiv

Etiketter