loggo_lindyoga150719_NYphone

är du värd uppmärksamheten?

Jag har ett tydligt minne när jag var barn, åtta år fyllda och nyligen blivit storasyster till en välsignad liten pojke. Han kom till vår familj på höstkanten och skulle nu döpas i kyrkan på den lilla orten. Det var första advent och det brann levande ljus i kyrkans fönster. Jag tyckte det lyste så vackert i fönstren och i kyrkans takkronor. En värme spred sig i församlingen och bänkraderna fylldes på en efter en. Det var inte riktigt tyst än för att folk höll på att anlända och leta reda på en plats. De viskade till varandra men tillsammans blev det ett brusande ljud innan prästen tog till orden och välkomnade alla. Min familj satt på en av de främsta raderna eftersom vi skulle ha nära till dopfunten och prästen skulle kunna se oss och bjuda fram oss när stunden var inne. En barnkör skulle sätta ton på gudstjänsten och jag var en bland dem. Det pirrade så skönt och mystiskt i hela kroppen. Jag älskade att sjunga. Det var så lätt och sångerna var så roliga. Julens sånger. Det var en stor barngrupp som skulle uppträda och de lockade förstås familjerna att komma och lyssna. Det var en trygg plats att vara på.
 
Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara
 
Gud hade tänkt på allt. Det var en speciell stund för mig, inte bara för att lillebror skulle döpas utan jag skulle få sjunga solo. Jag hade inte gjort det så många gånger förut men var exalterad över ögonblicket att få ta ton ensam inför en hel församling och inför lillebrors, storebrors, mamma och pappas öron. Det var en lycka. Julsångerna avlöpte varandra och det var strax dags för mitt framträdande. Jag hade förälskat mig i sången och det tycktes min körledare lagt märke till eftersom han frågat mig om jag ville sjunga en vers själv. Ögonblicket närmade sig och körledaren gick fram till barnkören. Våra blickar möttes och han visade med sitt finger att jag skulle komma fram och ställa mig en bit framför de andra barnen. Då var det som något därinne frös till is. En plötslig och kall vind svepte om mitt hjärta som ett hårt och kyligt presentpapper. Känslan överraskade mig och gjorde att jag skakade på huvudet och kroppen vägrade att ta de där stegen framåt. Körledaren gjorde om gesten med fingern men min kropp vägrade att röra sig. Hans ena ögonbryn lyftes och jag kunde skönja en svag förbryllad blick. Det såg ut som att han inte fick ihop ekvationen. Flickan som var så kavat på körövningarna ville helt plötsligt inte visa sig. I näst ögonblick gick han tillbaka till pianot och började spela. Jag visste när jag skulle komma in och sången ljöd ur min strupe. Det var fortfarande lätt. Sången kom från hjärtat och jag sjöng för kung och fosterland, för lillebror och hela församlingen. Tonerna vidgade mina vyer och skapade horisonter inne mig som inget mänskligt öga kunde se. Bara vår skapare. Han hörde och log. Att jag inte tog ett steg fram brydde han sig inte om. Men jag brydde mig…..
 
Adventstid kom till mitt ensamma hus
Jag sätter i staken ett sparat ljus
Något ska ske på bortom frostig advent
Jag väntar en gåva som Herren sänt

 
Kanske var det just där och då och jag klev in i min egen garderob. Åtta år gammal. Plötsligt började jag ifrågasätta mitt eget väsen, mitt eget värde. Jag började självreflektera lite för mycket. Var jag värd uppmärksamheten? Nej. Det började jag intala mig själv. Flickan började så ett frö. Ett frö som ledde till en lägre självkänsla, en oro i magtrakten och en nervositet som inte gick att kontrollera. När jag skriver detta strömmar tårarna fram för jag vet att jag sårade flickan i mig där och då så obönhörligt. I stunden välkomnar jag tårarna för jag vet att det är vägen till läkning. Samtidigt ser jag att om jag inte gjort denna ”avstickare” ( på en si så där tjugofem år ) i mitt liv hade jag aldrig stått där jag står idag. Starkare, stoltare med båda fötterna på jorden. Mer kärleksfull till mig själv än någonsin. Det gör att jag kan dela med mig av det jag står för.
 
Kärlek och tro på något större!
 
Den tid som komma skall hoppas jag kan fylla dig med värme, jus och frid. Det är du värd och mer än så.
 
Min älskade mamma har senare berättat för mig att flera i församlingen hade frågat vem det var som sjöng. Det hade hört något vackert som rört vid deras hjärtan.
 
Vill du ha ett julklappstips så finns boken ”Yoga, Jesus och jag” – för inspiration till att pilgrimsvandra och en ökad förståelse för jaget.

KRAM till dig från mig !

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln