loggo_lindyoga150719_NYphone

vi har alla en gollum i oss...

Han sitter där och iakttar dig, minsta steg utvärderar han. Är han stöttande…knappast. När du faller skrattar han högt. Han kanske inte visar det spontant men du känner det. Ilska, missöde, besvikelse och jämmer är hans vänner och han lever på brist på kärlek. Varför finns han där, undrar du?
 
Gör han? Finns han verkligen ? Eller har du hittat på honom ? Är han bara en inbillning i ditt medvetande? En roll som spelas men som egentligen inte existerar. Om han inte finns, vad ska du då oroa dig för? Utan honom, sann lycka? Är det möjligt?
 
Då är han alltså en låtsas kompis den där Gollum inne mig…och så mycket kompis är han ju inte. Så jag kan alltså släppa honom. Vågar jag det?
 
Du kan släppa honom. Han tjänar dig inte längre. Du är fri att göra vad du vill. De hårda ord du går runt och tror om dig själv, finns inte. Du har skapat dem själv. Kanske för att du inte visste bättre men nu vet du. Det finns inget som hindrar dig att nå lyckans land. Det är närmare än du tror, faktiskt mitt framför näsan på dig. 
 
- Så nära, det går väl inte? Det kan inte vara möjligt.
 
- Sa du inte att du skulle släppa Gollum?
 
- Jo.
 
- Varför är han då kvar?
 
- Jag förstår inte. Ja kan inte. Det är så ovisst. Otryggt. Jag är rädd.
 
Du matar Gollum med rädsla. Då lever han upp. Allt som är skrämmande gör honom exalterad. Ljus, värme och kärlek skrämmer honom och får honom att rygga. Så varför inte ösa på. Krama dig själv, smörj in dina händer, ta en varm dusch, le mot dig själv i spegeln, tacka dig själv när du gjort något bra. Dela med dig. Sjung. Ös, bara ös. Varför ska någon få styra över dig som inte finns? Vilket slöseri med tid.
 
Låt kärleken segra. Du är sann – inte ditt ego (Gollum).

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln