loggo_lindyoga150719_NYphone

lite elakhet har väl ingen dött av...

Jag märker att mitt tålamod tryter. Bebisen skriker och skriket upphör inte. Hon fortsätter, det låter högre och högre. Jag suckar. Ska hon inte sluta skrika så det blir lugn och ro i stugan. Hon fortsätter. Hon tränar mitt tålamod och jag inser igen vilken gåva hon är. Hon utmanar mig och lär mig nya saker om mig själv hela tiden. När hon skriker som mest vill jag ibland skrika tillbaka, säga till henne på skarpen att sluta. Min otålighet, trötthet och frustration plockar fram mina sämre sidor. Jag tänker samtidigt på att det kunde vara värre. Jag skulle kunna ge igen eller bevisa för henne var skåpet ska stå men jag har lärt mig att behärska mig. Jag tackar Gud och mig själv för att jag har lärt mig att lugna och reglera mitt nervsystem. Plötsligt blir jag rädd, tänk om jag inte vetat. Tänk om jag inte kunnat hantera min egen ilska och frustration. Hur hade jag handlat då? Jag tänker plötsligt på alla barn som far illa för att vi vuxna inte kan behärska oss. Kanske har vi sedan barnsben fått några nyp och diverse tillsägelser som gjort att vi lärt oss den hårda vägen och dragit på oss skuldkänslor? Barn har aldrig fel. De är barn. Men ur mitt mörker kan jag ibland glömma bort det. Jag har rätt och jag ska minsann visa det. I relation till barn kan vår makt missbrukas om vi inte kan komma överens med vår egen domare.
Det är lite intressant ändå att de vi älskar mest också är dem vi kan såra mest. De som får se våra lite sämre sidor är de som står oss allra närmast. Jag bevittnar ofta i samtal med andra att vi reagerar med uttryck som lätt sårar och skuldbelägger. Det är både fint och fult på samma gång. Det fina är att vi kan säga förlåt när vi gör fel. Det fula är att vi gör fel om och om igen. Det är  en utmaning att vara människa. Vi bär på så mycket. Vi bär på elakheter inom oss men som tur är syns det ju sällan vad vi tänker. Det är också att elakheterna gömmer sig liksom en vessla bakom en gardin och så märker vi inte när de sticker fram. Liksom vi går i ett öde hus och lyssnar efter knaster.
 
Hörde du något??
 
Det är lätt att vi förnekar det mörka i oss. Vem vill blotta det? Men kanske är det värt att vara sann mot sig själv och stryka sig på kinden då och då. Vi bär alla på något och det är ok. Så länge vi inte ger bort våra elakheter.
 
Buddha kallade våra elakheter som gåvor. Fler av Buddhas fiender kom till honom för att kritisera honom, överbevisa honom eller helt enkelt ge honom deras agg eftersom de inte kunde hantera det själva.
Buddha bemötte dem i lugn ton och sade att de kunde behålla gåvan själv. Ofta retade de upp människorna ännu mer men Buddha behöll sitt lugn och ägde situationen.
 
Tänk om vi kunde anamma Buddhas beteenden. Hantera våra känslor och ta ansvar för dem.
Begär jag för mycket av dig, nu? Visst är det en enorm utmaning men väl värd att praktisera. När man väl lyckats hantera en klurig situation är det en sann tillfredsställelse efteråt. Åh, vad gör vi inte för att bli en smula lyckligare...
 
Ett sätt att behålla sitt lugn är att ha kontakt med sin egen andning. Så lätt.
 
HAPPY, HEALTHY & WEALTHY

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln