loggo_lindyoga150719_NYphone

jag är livrädd för att bli avvisad...

Sedan jag började utmana mina rädslor på riktigt har jag insett vilken kraft det finns i det arbetet. I stunden, när det väl gäller är jag inte så kaxig, känslan av att vara omringad av hungriga lejon som får ens hjärta att slå volter är närvarande min kropp börjar svettas, handflatorna blir kalla, yrseln är inte långt borta och torrheten i munnen ökar. Känslan av rädsla och obehag är allt annat än lätt och bekväm att möta. Men när jag lär mig att handskas med obehaget och inte ta känslan på blodigaste allvar, så händer något. Styrka och mod föds i mitt blod och kraften utvecklas i kroppen. Ibland kan jag tycka att det går sakta men jag inser också att bli hållbart stark går inte över en natt. Så varför har jag så bråttom, quick –fixare som jag så lätt vill vara.
 
Jag har en rad exempel på obehagliga, utmanande stunder….
 
Stå inför en folkmassa eller yogaklass och tala
Sjunga utan bakgrundsmusik – tänk om det låter falskt ??
Bryta upp en relation
Fråga chans
Ringa en ”viktig person”
Gå in i en konflikt med en chef
Sitta ensam på en parterapikurs med tiotal andra par
Gå sin egen väg
Skriva en bok
Säga upp mig utan garantier
Förlora en nära 
Föreläsa för andra yogaproffs och samtidigt förminska sig själv
Skriva blogg
Stå fast vid ett beslut när resten av flocken står på andra sidan
Gå ensam genom en mörk skog
Sitta på ett hotellrum med en främmande man – vad ska hända…
 
 
När jag går igenom stunder av obehag i efterhand inser jag hur mycket mina egna hjärnspöken förvärrat stunden. Min Mind dubblar dramatiken och i min kropp upplevs det som att jag är mitt inne i en actionscen i en film. Adrenalinet pumpar i runt i blodet som aldrig förr. Med lite distans kan jag titta tillbaka på mina upplevda stunder med stolthet i bröstet och tänka ”jag gjorde det, det var ju inte så farligt”.
 
Hur modig jag än kan känna mig i vissa stunder kan jag ändå alltid känna motståndet i mig själv och frågan ekar? Varför gör jag det här?
 
Det som slår mig som en blixt från klar himmel är …..
 
Jag är i grund och botten livrädd för att bli avvisad. Livrädd för att inte känna mig älskad. Samtidigt hör jag en inre röst som säger; Ärligt talat, hur farligt kan det vara? Det är ju bara en känsla.
Men den känslan kan vara så förlamande och gör att jag undviker i möjligaste mån att känna känslan. Det här har jag förstått inte är så bra i längden. Att undvika en känsla är som att sitta kvar i klassrummet när klockan ringer och det är sommarlov. Att undvika en känsla är att sänka sitt eget självförtroende. Att tacka nej till en resa, utflykt som man egentligen innerst inne vill åka på. Att undvika en känsla är att leva lite mindre. Att säga nej till sin partner som vill ligga eftersom det inte gick så bra förra gången. Eller att känna lust och längtan men inte våga fråga. Så smärtsamt. Ack, älskade rädsla vad du kan ställa till med. Att undvika en känsla kan alltså i min värld leda till mer smärta och lidande. Goenka ”vipassana gurun” i Nepal sa att ”en liten bit av dig , dör varje minut”. DÖR?!! Rösten i mitt huvud ekade; Om lite av mig dör hela tiden så måste jag ju försöka leva lite mer så jag inte går miste om livet. ATT LEVA !!! Vad innebär det, jo att möta alla känslor som uppstår, även de obehagliga. När du kan möta det obehagliga och inte identifiera dig med känslan kan du också växa i din styrka. Det är som att vinna ett lopp. Du ÄR alltså INTE vad du känner.
 
Den insikten gör att jag vågar lite mer, vågar utmana mig, möta mina rädslor.
 
Vad är det värsta som kan hända?  Att någon säger nej?
 
-       Nej, vi är inte intresserade att köpa in din bok.
-       Nej, vi har ingen plats för dig på kursen.
-       Nej, vi har en annan person för uppdraget.
-       Nej, inte idag älskling, jag är trött.
-       Nej, jag kan tyvärr inte komma på din fest.
 
Ett nej, betyder ju bara ett nej och inte på något sätt att jag / du är fel , som är så lätt att tro.
 
Om man som liten ständigt får ett nej eller blir avvisad kan det leda till stora problem som vuxen. Det är som en felkod har slått rot och man går runt och tror att man ”ÄR FEL” när det snarare har att göra med stunden, en temporär känsla. Den passerar som ett tåg på perrongen.
 
Så, jag har lovat mig från och med nu, att säga JA till alla känslor, även de svåra. Vad som än händer så accepterar jag det med ett leende och säger JA. Säger JA till livet. Säger jag till att bli avvisad. För här skall levas! Jag har inte råd att förlora mer tid på onödiga tankar och känslor som bryter ner istället för att bygga upp.
 
Är du med mig ? Vad är du rädd för ? Hur kan du möta din rädsla? Och hur kan du leva lite till?
 
HAPPY, HEALTHY & WEALTHY!!!

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln