loggo_lindyoga150719_NYphone

du är inte ensam - inte en enda sekund

Jag kommer ibland på mig själv att jag tycker lite synd om mig. En fråga ekar i mitt huvud;  Är det bara jag som känner så här, ensam, övergiven, oälskad och utanför??
 
När sådana sorgsna känslor knackar på dörren inser jag numera att det har oftast med min barndom att göra. Det viktigaste för oss människor är att bli sedda och bekräftade på ett eller annat sätt och när vi inte blir det har vi en tendens att känna oss oälskade och mindre värdefulla. Vilken missuppfattning! Det kan ha varit en så enkel sak som att jag inte fått en respons på en fråga som liten flicka medan min storebror fått svar direkt.
 
-       Mamma, vad får vi till middag?
Hör jag mig själv fråga men min älskade mamma är så upptagen och koncentrerad med att röra i den puttrande grytan att hon glömmer svara. Min storebror kommer in i köket och frågar mamma exakt samma fråga;
-       Mamma, vad ska vi äta?
Varpå mamma svarar direkt;
-       Det blir köttgryta och ris.
 
Dessa värdefulla ögonblick i en flickas liv kan bli hennes öde om det varje gång då hon inte får sina föräldrars respons intalar sig att hon inte är älskad eller inte lika värdefull som sin bror. För så är det ju inte. Sanningen är att vi är båda lika älskade men är olika sensitiva för vår omgivning och omgivningens respons eller icke respons. Vi är lika men ändå så olika. Det är vackert när jag reser tillbaka i tiden och kan se mig själv på besök i mitt eget barndomshem och hur mycket kärlek ett hem kan genomsyra men också mycket missförstånd. Det fina är att det går att reparera. Det är aldrig kört. Du behöver bara smeka dig själv ömt om kinden (som min terapeut så fint skulle sagt) och förlåta. Förlåta främst dig själv för att du sparat ett felaktigt meddelande i ditt hjärta under en lång tid. Det är logiskt och inte konstigt alls. Sedan kan du träna dig i att ”glömma” det felaktiga meddelandet och skapa ett nytt. Ett kärleksfullt budskap och lägga det nära ditt hjärta. Barndomsminnen är starka triggers för oss och på mindre en sekund kan vi ramla ner i en mörk brunn och inte alltid begripa vad som hände. En partner, kollega, vän eller släkting kan säga något som får din kropp att stelna till. Hjärtat fryser till is och din rynka i pannan fördjupas. Här blir det lätt att skapa ett konto med fördömande ord. ”Det är ditt fel att jag känner som jag gör…. Du borde… Ni förstår inte mig…. Du är inte mycket bättre själv… ”
 
Sorgligt nog kan det här kontot skapa ett fängelse för dig. Dörren är egentligen öppen i din håla men du sitter kvar, envist och bestämt. När du kommer på dig själv finna dig i ditt eget fängelse (för jag tror det händer oftare än vad vi vill erkänna) ska du med varm och mjuk röst säga; Aha, det här är inte på riktigt, det är bara något jag som liten kommit på för att skydda mig själv från fler hot. När jag inte blev bekräftad gjorde jag om situationen till ett yttre hot. Så spännande. Ett eget litet nervkittlande drama i min egen inre värld. När du som vuxen ser detta pärlband så stanna upp. Omfamna din egen skugga. Ge din historia ny näring. Fira dina framsteg, likt ett barn som tar sina stapplande steg. Minns du när du var liten, så liten, att du släppte ett stolsben eller ett människoben för att ta dina första steg på egen hand. Vilken lycka. Frihet. Du mindes också hur du ramlade, föll omkull men tog dig upp igen. Min vän, varje gång du faller, finns hjälpen på en armlängds avstånd. Alltid. Det är lycka!

Nytt år, ny början, nya kapitel. Tuta ock kör. Du äger din egen story!
 
Vill du läsa en ljus story i vintermörkret så läs ”Yoga, Jesus och jag”. Maila mig therese@lindyoga.se.Så skickar jag den till dig. 
 
ASK FOR HELP AND YOU SHALL RECIEVE

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln