loggo_lindyoga150719_NYphone

Från ”ingen punktering, tack” till ”Tack gode Gud för att jag fortfarande rullar”

Det dröjde inte många meter från uthyrningsstället i Lissabon till att jag fick min första punktering… Jag var lycklig för att äntligen fått börja påbörja min pilgrimsresa utmed den portugisiska vägen till Santiago de Compostela men jag skulle få hejda mig ett slag. Det var nästan skrattretande att 10 minuter efter att försäljarna hade vinkat i väg mig med ett ”good luck” kom tillbaka med svansen mellan benen och visa upp ett helt platt mountainbike däck. Dock dröjde det inte länge förrän punkteringen var fixad och jag kunde bege mig iväg på nytt. Kvinnan i butiken hade tipsat mig om att cykla mer mot mitten av vägkanten som en bilist eftersom det kunde finnas så mycket skräp (glasbitar) utmed kanterna. När jag gjorde som kvinnan sagt kände jag mig som en kung på vägen som bilarna var tvungen att ta hänsyn till. Och till min förvåning var det inte så många som tutade utan körde respektfullt förbi med goda marginaler när tillfälle gavs. Jag sträckte tacksamt upp handen till dem som en uppskattande gest. Jag mindes också ett minne från högstadiet då hela skolklassen var på utflykt och cyklat i en rad utmed landsvägen till en liten by ute på bygden. Jag mindes att jag hade lite svårt att rätta mig in i ledet och gärna cyklade en bit ut från kanten med dragning åt mitten av vägen. En av fröknarna mindes jag så väl blev förargad på mitt sätt att cykla och ropade mer än en gång på sin klingande, grova skånska
 
-       In till kanten, Therese, in till kanten!!!
 
Varje gång jag tänker på det minnet så ler jag. Jag tyckte om mina fröknar.
 
Nu var jag lycklig och laglig cyklist mitt i vägen med förväntningar på en spännande resa. Den skulle ta mig på hjul ca 38 mil till den kulturhistoriska kuststaden Porto och vidare ca 27 mil till fots för att återse staden som jag längtat efter i över ett år, Santiago de Compostela. Sedan ett år hade pilgrimens hjärta i mig vuxit sig allt starkare och jag gladdes över min egen utveckling på den andliga vägen.
 
Ganska snart blev jag varse om hur mycket mitt mindset påverkade mig och min resa. Jag var otroligt uppmärksam på vägen och på vilket underlag mina hjul rullade över för inte ville jag råka utför en punktering till. Hur skulle det gå ute på landsbygden med färre hus och människor? Jag som aldrig hade lagat en punktering själv? Utrustning hade jag förvisso med mig men erfarenheten var mager i alla fall när det kom till cyklar.
 
Asfaltsvägen förvandlades så småningom till grusväg med varierande stora stenar till små stenar. I början kände jag hur skönt det var att cykla eftersom det gick så mycket snabbare än att gå, särskilt i den 37 gradiga portugisiska augustivärmen. Men på vissa ställen när stenarna blev större och den skakiga upplevelsen blev mindre angenäm ifrågasatte jag om det nog ändå inte var bättre att gå ändå… Särskilt utmanande var det när jag cyklat på bucklig kullersten flera kilometer, som brukar vara lite småtrevligt i en småstad men efter ett tag blir det mer frustrerande än mysigt. Nåväl, mitt ute på en åker hör jag mig själv utropa
 
NEEEEEEEEEEJ!!
 
Den andra punkteringen är ett faktum. Jag inser snabbt att jag cyklat över en sylvass torr tagg från en växt och däcket är plattare än plattast. Nu blev ännu viktigare att utmana sitt sinne. Gilla läget. Det var helt enkelt bara att leda cykeln framåt till nästa by.
 
Som tur var fanns det en by några kilometer ifrån mig och jag lyckades hitta en bensinmack som drevs av en man och hans fru med två döttrar och pojkvänner. I Portugal ute på landsbygden hjälper man fortfarande kunderna att tanka vilket jag uppfattade som en mycket vänlig gest som uppskattades av kunderna. Jag tänkte att det säkert även varit en service som funnits i Sverige några decennier tillbaka. Numera var det mer logistik och effektivitet och mellanmänskliga möten var något som skedde i bara farten. Nästan som dagens hemsjukvård. Bråttom, bråttom.
Nåväl, jag insåg emellan att mannen lämnade min cykel för att hjälpa sina kunder att det var en välsignelse att få stanna upp och pausa på ett så kärleksfullt ställe. Döttrarna hjälpte till att översätta från portugisiska till engelska, pojkvännerna påtalade att min cykelkedja behövde oljas och mamman i familjen lugnade mig med att säga ”vi löser detta åt dig”, ”det går bra ska du se”.
 
Jag kände att det fanns en mening med stunden och det var ingen idé att jaga mil.
 
Efter min andra lagning byttes mitt mantra ut mot ”snälla, ingen punktering till ”tack för att jag rullar” och jag insåg vilken kraft det fanns i de orden.. Attitude of Gratitude som jag lärt mig av Toni Robbins. Det du ber om får du mer av. Så min slutsats är att det är viktigt vad du tänker och säger.
 
Tacksamhet är nyckeln till mycket och den gjorde min fortsatta resa så mycket mer angenäm…   Vi drabbas av utmaningar stora som små hela tiden och det gäller att vara uppmärksam på hur man agerar i de situationerna?
 
Tankens kraft kan försätta berg…
 
Min resa fortsätter i ett annat inslag
 
Happiness & Understanding

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln