loggo_lindyoga150719_NYphone

ingen vill veta var du köpt din tröja

Människan är ett galet släkte. Vem tror hon att hon är egentligen? En storhet utan dess like eller en fis i Universum?Vad hon än tror så har hon rätt. Det har jag lärt mig. Tror hon att hon kan blir president utan någon som helst politisk erfarenhet så kan hon uppenbarligen det. Tror hon att hon inte är vatten värd och endast lämplig för att torka upp efter andra då är risken stor att det förblir hennes etikett livet ut.
 
Måste vi hänga upp oss på vad vi är eller inte är? Ur ett buddhistiskt perspektiv spelar det mindre roll. Vi når sinnesro om vi inte lägger så mycket värderingar i allt vi tror oss vara och tar oss för.
 
MEN vill jag komma någon vart i livet då får jag ”bannemig” göra en inventering; vad har jag för etiketter och tankar om mig själv? Vad är jag värd? Går mitt värde att mäta i pengar? Nej! Det är mycket, ska du veta. Tänk dig alla världens pengar i en stor hög och du är inte bara kronan på verket. Du är värd så mycket mer. Det här måste du se till att lära dig innan du far vidare till ett annat liv eller in i evigheten. Fri som en fågel. Låter det inte lockande. Jo, så härligt. Inga bekymmer bortom graven. Ja, då får du ta och kamma dig. Du behöver veta ditt eget värde. Du behöver tro på det och säga det högt. Ingen är som du. Du är alldeles unik och fantastisk. Gud hade en tanke med dig innan du ens var påtänkt. Det är dags att ta reda på vad han tänkte när han satt och knådade på din skapelse.
 
Det är viktigt att kunna se och uppleva sitt eget värde. Just för att ditt liv ska bli det bästa möjliga. Du kommer ihåg alla pengar, väl?
 
När vi lär oss att krypa och senare gå, tar vi in vår omgivning med beundran i blicken. Vi väntade så länge på att komma ut i ljuset, få andas och möta alla dessa förtjusande människor. Det svåra är att när vi omges med människor som inte själva vet att de är det. Alltså värda mer än alla pengarna i världen tenderar vi att härma dem. ”Nej, inte ska väl jag”…. ”Den här gamla trasan”… ”Tänk inte på mig”…. ”Jag klarar mig”…. ”Nämen, det är alldeles för mycket”…. Det behövde du inte för min skull…. BLA, BLA, BLA, BLA.  All denna förminskning …? Till vilken nytta? Mår du bättre? Nej, jag tänkte väl det. Mandela visste vad han skrev när han myntade ”…det finns ingenting upplyst med att förminska sig…” Testa istället att ställa dig för framför spegeln och säga ; oj , vad du är vacker, så fin, som en solstråle, du glittrar, dina ögon gnistrar som stjärnor på havet, ja fortsätt bara. Fortsätt så länge tills du tror på det. Och känner du dig fjantig, testa att säga det med en annan dialekt. Då låter du ännu fånigare. Det funkar.
 
Nu kommer det spännande att när du väl har fattat att du är ett ljus. Du har gått från "jag är väl inte så viktig"  till "Oj, herregud, jag är ju jätteviktig". DÅ, min vän. Ska du lära dig att du inte är viktig längre. Grejen är att du inte blir mindre viktig nu än vad du var tidigare men du kan fokusera på det du gör istället. Framförallt det viktiga du gör för alla andra människor. I början kan det vara en uppförsbacke för många. Vi blir liksom rädda för att förlora vårt ego och tappa oss själva. Det kommer inte hända. Bli vän med ditt ego och släpp linan. Lita på att det du gör är det bästa tänkbara. Människan är trots allt lite självgod ibland och tycker att hon gör sitt allra bästa och klappar sig på bröstet när hon dragit sitt strå till stacken.  Får hon höra det allt för många gånger finns risk att hon blir högmodig och dryg. Hon förlorar sin ödmjukhet och sitt rätta jag och det viktigaste av allt; hon glömmer Gud. Hon märker att hon klarar sig ypperligt utan hjälp. Tror hon. Men sanningen är att ingen klarar sig genom livet utan vår Herre. När vi väl står där och ingen lyssnar på oss längre. Då ropar vi på hjälp.
Björn Natthiko en eftertraktad och talangfull föreläsare berättade den här korta historien som säger något om människan.
 
Mannen som ramlat utför stupet, lyckas få tag på en gren som han håller sig krampaktigt fast i. Livrädd för att släppa grenen. Hans rop till Gud ekar emellan bergen.
 
-        Mannen ropar i desperation; HJÄLP – Gud rädda mig? Jag gör vad som helst.
-       Gud svarar mannen; Släpp taget.
 
Tillit till Gud och Universums kraft är allt. Vi måste våga lita till 100 %. Vi måste våga släppa taget om föreställningen om vilka vi tror att vi är.
 
Vi är så mycket mer. Vi har en potential bortom tid och rum.
 
Men vi är inte så himla viktiga egentligen. Människan är en sårbar varelse. Hon klarar sig tack vare sin intelligens. Den är briljant. Den kommer också att ta kål på henne förr eller senare. Bergen kommer stå kvar. Floderna kommer fortsätta flyta. Men människan kommer förgås förr eller senare.
 
Inse att just nu är du den viktigaste människan på jorden och kanske också den oviktigaste. Det är inte så farligt. Fråga bergen.  Skaka loss. Det finns bara ”just nu” som Tomas Ledin sjunger. Just nu vill jag leva.
 
Och är du förvirrad? Välkommen i klubben!
 
Live and let go!
 
Lyssna gärna igen på Raymond och Maria. Budskapet är klart.
 
 https://www.youtube.com/watch?v=Lb-ToLuCDJM
 
HAPPINESS & UNDERSTANDING
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln