loggo_lindyoga150719_NYphone

spring då din lata jävel!

Nej, jag menar inte dig förstås. Den här påminnelsen dök upp på min näthinna när jag deltog på ett träningspass häromdagen. När instruktören uppmanade oss glatt att jobba och kämpa var det som att jag trillade ner i ett svart hål, rättare sagt kom ett minne fram när jag var tretton år och joggade utmed havet i närheten av mitt fina föräldrahem. Jag hade precis stannat eftersom jag hade sprungit en bra stund och valde att gå några meter för att hämta andan och få mer energi. Precis då cyklar en skolkamrat förbi mig på sin cykel. Jag minns att han skjutsade sin kompis och när de passerar mig tittar han på mig och utbrister; spring då din lata jävel? Genast stelnade min kropp till av hans kommentar och blixtsnabbt fylldes min kropp av skamkänslor. "Jag borde inte stannat. Jag vet att jag är lat". Jag minns att jag ville ge en mycket snabb replik tillbaka men jag blev så överraskad så jag fick inte fram ett ord, vilket också skapade lite förakt hos mig. Varför kunde jag aldrig komma på en lika saftig kommentar tillbaka? Inte förrän cykeln var utom synhåll kom jag på vad jag kunde kläckt ur mig. Ska du säga som är hjulbent som en gris… men då var det för sent. Och i efterhand har jag tänkt att det kanske var lika bra det. Förresten kanske han menade något helt annat. Han kanske ville ha sagt något i stil med ”jag måste hejda mig när jag ser en så snygg tjej”.. Tack Robban Broberg för dina ord.
Ack, så fel det kan bli. Nåväl, nu fick jag tid att pausa, reflektera kring orden och smälta och inte praktisera hämndverktyg omedelbart.  Jag tror att hämnd bara skadar oss och varandra. Men nog är det frestande och tillfredsställande att ge svar på tal. Ha, en känsla av att vara med i matchen och inte vara helt bortspelad, 1-1. När är nästa rond? Give it to me? Vad vill jag då säga med detta? Min insikt är att minnen ofta inte är sanna. När minnet bubblade upp häromdagen väcktes åter den lite självdestruktiva tonårstjejen i mig till liv och fick mig att smaka på min låga självkänsla igen. Ibland kan jag bli lite ledsen eftersom det inte skett endast en gång utan massvis med gånger. Jag har förstått att jag satt käppar i mitt eget hjul helt i onödan. Numera kan jag ställa mig utanför bilden och ganska kvickt säga; Nämen, vilket häftigt minne. Hoppsan det har visst påverkat mig en hel del, men det betyder ju inte att det är sant. Vår hjärna har en förmåga att lagra information på ett sätt som kan vara farligt för oss. Vi minns lätt dåliga saker, exempel negativ kritik. Vissa kommentarer kan vara djupt rotade i våra hjärnfåror och kan finnas med oss hela livet om vi inte uppmärksammar dem och ser dem från ett annat ljus. Vi måste vakna ur drömmen och se ”Aha, här kan jag lära mig något”. Varför bär jag runt på ett minne som trycker ner mig och sänker min självkänsla? Vill jag det? För det flesta tror jag svaret är givet. Nej, jag ville ha en domare däruppe i mitt hjärnkontor som blixtsnabbt utvisar spelare med rött kort om de gör fula fällningar eller skriker glåpord. Hur ska vi annars kunna vinna matchen? Domaren ska uppmuntra spelarna att ha respekt för varandra, påminna om ”fair play” och få dem att hålla sig till reglerna. Då kan ju matchen bli riktigt angenäm att spela. Om vi vinner eller förlorar, tja, spelar det någon roll när jag tänker efter. Har vi gjort vårt bästa i alla lägen kanske vi kan vara riktigt nöjda? Vem vet det kanske är topplaget som besegrat oss med "nöd och näppe".
 
Tänk efter lite. Har du en domare? Är han rättvis? Hör du ofta glåpord? Hur hanterar du det? Nästa gång, stanna upp, är det gult eller rött kort? Eller kan spelet rulla vidare? Du förtjänar lika mycket respekt som de spelare du ser upp till.
 
Var inte för hård mot dig själv om du upptäcker att du har massa spelare däruppe på arenan som kastar ut sig alla möjliga fula ord när du som minst anar. Ja, du är var du tänker på sätt och vis, så har du fastnat i ett minne, kom tillbaka till idag.
 
Jag minns i Indien ett mantra som en mycket unik och fantastisk yogalärare Ragunath Cappo sade;
 
You are not your mind, you are not your body, you are something divine!
 
Det vill säga; du ÄR INTE dina tankar, du är inte din kropp utan du är något gudomligt.
 
Idag är enda dagen som Gud räknar. Han har inte eller något bra minne, haha. Därför förstår han oss så bra. Gårdagen har varit, morgondagen är ett oskrivet blad. Idag är en bra dag, med goda upplevelser, du kan skapa dem själv. Det gör att du kan spela en bra match varje dag. Gud ger dig förutsättningar. Kanske inte helt lätt motstånd alltid. Men hur många riktigt bra matcher har varit lätta? Fråga Zlatan eller Gud. Same, same but different.
 
Kram och lev nu!!

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln