loggo_lindyoga150719_NYphone

ja må jag leva ...

I veckan som gick fyllde jag år, 34 stycken. Helt otroligt, jag har levt här på jorden i 34 år. Oj, vad mycket som har hänt och vad mycket jag fått uppleva. Jag tänker inte minst på striden jag vann 9 månader innan jag tittade ut på riktigt. Där och då för alltså drygt 34 år sedan  vann jag kanske mitt livs match. Jag ville så gärna komma till den här världen. Eller var jag utvald? Var det någon annan som ville ha mig till världen? Är tanken att jag ska uträtta något här? Jag börjar mer och mer tro att det är så. Att vi alla har en livsuppgift när vi kommer hit. Och syftet är att ta reda på vilken den uppgiften är. Att födas till denna värld och att leva är ett riktigt äventyr på gott och ont. Inte alltid självklart. Att leva innebär att inte veta vart morgondagen för oss. Vi kan alltid titta i backspegeln och se tillbaka på våra levnadsår. Det blir lätt så när man blir äldre ju fler år i backspegeln desto lättare att tänka tillbaka. När jag ser på mina 34 år i backspegeln ser jag en berg och dalbana av känslor glädje, lycka, lekfullhet varvat med kamp,tårar, rädsla och oro. Ja, en salig blandning. En känsla som följt mig i fotspåren är oro. Oro inför morgondagen, vad ska hända härnäst, kan jag lita på det? Dessa känslor har ibland fastnat i magtrakten och lite högre upp, fått mitt hjärta att bulta hårdare i bröstet. När jag var i 15 års åldern insåg jag att det gick att träna på att vara mindre orolig och gladdes över mina nya verktyg och framsteg. Sakta men säkert blev jag en stadigare person. Under mina 34 år har oron varit en av mina följeslagare men numera kan jag omvandla den energi som skapar oro till något konstruktivt och kanalisera den i positiv riktning. Det tackar jag min yogapraktik för. På det sättet kan jag förbättra mina förutsättningar att lyckas på olika plan i livet och leva mer här och nu. När jag gick min vandring till Santiago de Compostela kände jag till min förvåning aldrig någon direkt oro, det var som att det var menat . Jag kände en inre frid i bröstet fri från oro. Jag kunde gå flera mil helt ensam ute i ödemarken utan att vara minsta orolig över vad som komma skulle. Var det en slump eller hade det med min träning att göra? Eller min livsuppgift ? Att lämna det förflutna bakom mig. Går det att förändras som människa? Jag tror mer och mer att jag har kommit hit till jorden för att lära mig själv att släppa min inre oro och lära andra att göra detsamma. Vad är vi rädda för egentligen? Att kunna ta kontroll över sina egna känslor är att ha makt över sitt eget liv och skapa ett liv som vi drömmer om. Att vara fri från oro innebär att vara här och nu. En underbar känsla. Morgondagen är ett blankt blad, framtiden ligger för våra fötter, så spännande. Att känna mindre oro inför framtiden innebär att jag kan lägga mer tid på att leva här och nu, och göra det bästa möjliga av det jag har. Älska livet vad som än händer.
 Ja, så må jag leva. Ja så må du leva !

LOVE & COMPASSION

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln