loggo_lindyoga150719_NYphone

Indien i mitt hjärta...

Jag är nyss hemkommen från ett land med klassklyftor utan dess like. Många intryck. Eftersom det var en internationell yogautbildning jag deltog i tillbringade tiden för det mesta tillsammans med ett tjugotal andra amerikaner och fyra svenskar. Fick uppleva några dagar i Mumbai, en av världens mest paradoxala städer. Den största tiden i Indien innebar en tillvaro i en fridfull by (Govardhan Eco village) med sjungande mantran till vardags i bakgrunden, mediterande munkar promenerandes omkring i byn och overall ödmjuka människor som arbetar i byn för att tillsammans skapa en plats för social, spirituell och ekologisk hållbarhet. En by som tillverkar allt de förbrukar, mat, vatten, värme etc. Ett livs levande ekosystem. Mannen (gurun) bakom byn heter Rhadanath Swami. Många kvällar fick vi ta del av hans kunskaper. Vi satt som barn under stjärnklar himmel och bara lyssnande till hans visdom. Kunskapen är en bristvara i dagens samhälle. Han berättade bland annat om hur lantbrukarna på landsbygden lider, speciellt när kunskapen brister. Många vet inte hur de ska handskas med den långa torkan under året och när missväxten är ett faktum flyttar det in till Mumbai för att försöka försörja familjen på annat sätt, vilket är tufft med en stad på nästan 20 miljoner invånare. Om de istället fick veta hur de kan bevara och hushålla med de väldiga regnmassor som faller från de väldiga regnmoln under Indiens monsunperiod skulle de kunna klara sig, livnära sig och skapa ett hållbart lantbruk. Om det det bara visste. Så mycket vi kan lära av varandra och dela med oss. 
Att tillbringa många timmar med andra människor i ett annat land, tala ett annat språk, göra sig förstådd gör mig ödmjuk inför människor som tvingas göra detta mot sin egen vilja. Det är så grundläggande för oss att kunna uttrycka oss och sina känslor och så avgörande för hur vi faktiskt mår.Tänker på alla de människor som flytt sina hem och tagit sig till Sverige. Vilka krigare de är. Hur kan vi förstå deras situation och bli mer ödmjuka inför deras resa och utmaningar. Jag har nu själv, om än så kort tid, testat på att vara främling i ett annat land och medger att det ÄR en utmaning. Det som hjälpte mig framåt var alla vänliga och omtänksamma människor som jag mötte. Jag frågar mig hur det är att vara främling i ett kyligt land, säkert betydligt svårare. 
Jag tänker åter på mitt möte med Indien och den mänskliga värmen som strömmade emot mig och mina svenska och amerikanska medresenärer. Ständigt möttes vi av ett "how can I serve you"? Vänlighet, ödmjukhet, och omtänksamhet. Jag blir glad i hjärtat när jag tänker på denna generositet. Jag insåg där och då att det inte krävs några höga löner för att ge ett vänligt ord, endast en varm människosyn.

Tack Indien för nya lärdomar. Vi ses igen!

Jag citerar Lasse Berghagen som så vackert sjunger; Sträck ut din hand och bygg en mänsklig bro, vi bygger från land till land, sträck ut din hand. 

LOVE & COMPASSION   

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

-

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln