loggo_lindyoga150719_NYphone

Du duger

Förra veckan gick jag en kurs i sorgbearbetning (tack vare Anders Magnusson, Sorg.se). Tolv modiga kvinnor i ett och samma rum började kursen med att dela med sig av sorger som påverkat och påverkar dem starkt i livet. De hade alla kommit dit för att kunna hantera sin sorg, släppa, gå vidare och få läkning.  Det var något väldigt vackert och sårbart i den stunden. En stund av öppenhet som berörde. Under kursens gång märkte jag att det fanns en gemensam nämnare,  kopplat till sorger och olika typer av förluster; Att inte duga.
Känslan av att inte duga är en sorg i sig. Det blev uppenbart för mig där och då. Hur jag än gör, är det inte gott nog. Och vem bestämmer egentligen det? Jag. Det är så lätt att döma sig själv, lägga på sig skuld, tro sig ha fel, känna fel och precis som sorgen ältar vi samma visa om och om igen. Missförstå mig rätt nu. Sorg är inget fult i sig, det är snarare något fint men det är våra klagotankar kring den som skadar oss. Jag kan erkänna att tanken slår mig dagligen.  Ah, nu var jag där igen. Som om jag har en otrevlig granne på insidan av mina öron. Jag frågar mig själv om jag kan bli av med den där grannen eller bjuda in den på te och le. Jasså, du tycker så, det var intressant att höra. Nu råkar jag ha en annan uppfattning :).

Tankens kraft är stark om vi tror på den. Så jag tror på att odla vänligare tankar mot oss själva - så att vi vågar säga; Jag duger.

Do you remember who you were before the world told you who you should be...

-

-